måndag 16 april 2012

Immanens och transcendens

Fick oväntat en kväll över, att fylla med innehåll. Ägnar tiden fram till Vetenskapens värld åt att tänka högt kring begreppen immanens och transcendens. Insidor och utsidor. Aktuellt inte minst i anslutning till rättegången i Oslo, som delvis handlar om detta med renhet. Är det möjligt att förpassa allt man inte gillar till en utsida? Går det att upprätthålla absoluta gränser, i livet, vardagen, världen eller kulturen? Jag hävdar att det är omöjligt. Samtidigt förstår jag hur en sådan tanke kan uppstå. Det är vad denna bloggpost handlar om. Den skall läsas som dels ett försök att bringa reda i tankehärvan, dels som ett försök att förstå hur tankar på rena kulturer kan uppstå.

Det är lätt att fördöma allt som andas etnisk rensning, men risken är att frågan därigenom blir så pass laddad att sökandet efter tankens ursprung omöjliggörs. Men om man sticker huvudet i sanden och duckar för grundproblemet då kommer man aldrig att komma till rätta med detta. Och det verkar det råda konsensus kring, att problemet måste lösas. Men det kan inte lösas med samma tankar som själva problemet emanerar från, det vore som att försöka släcka eld med bensin.

Vad handlar det om? Vad vill man uppnå, om man söker rensa kulturen från oönskade element? Renhet, entydighet och överblickbarhet. Både rörande immateriella aspekter och materiella. Var sak på sin plats, liksom. Det är vad det handlar om. Frågan blir då vad skillnaden är, mot hur det ser ut i akademin. Samma tendenser och strävanden finns där också, fast då är det inte etnicitet eller religion man bringar reda i, då är det begrepp, teorier, metoder och frågeställningar. Alla som har försökt byta bara, eller klampat in på någon annans område, har konfronterats med tendenser till rensning.

Tänker till exempel på när jag glad i hågen åkte till Stockholm, på inbjudan av SoRaD, för att presentera mitt (kulturvetenskapliga) alkoholprojekt. Den store professorn, som årligen drar in forskningsmedel i miljonklassen, fällde efter anförandet, den överlägsna och långt ifrån konstruktiva, kommentaren att alkoholforskning måste vara kvantitativ för att erkännas som forskning. Vad är det om inte ett försök till rensning? Och det var varken första eller sista gången mina försök att bredda synen på begreppen alkohol och droger har avfärdats med argument som inte har handlat om forskningen som sådan, utan om ansatsen. Vill man forska om alkohol och droger skall det göras enligt en mall, och det är viktigare att upprätthålla denna ordning än att resonera kring alternativa forskningsresultat.

Överallt finns den, fallenheten hos människor att söka svaret. Michel Foucault talar om detta i termer av begär efter sanning, Nietzsche använder begreppet vilja till makt och Spinoza utvecklar tanken om conatus. Alla är de sätt att se på och förstå denna tendens till renhet, enhet och sanning. Svaret godkänns bara om det uttrycks i bestämd form singularis, alla bandformer fördöms. Komplexitet och motsägelsefullhet föraktas och betydande insatser görs inom många olika områden för att hålla kategorierna rena.

Insidan, immanensen skall hållas fri från främmande element, problem och oklarheter. Skräpet, allt det oväntade skall förpassas till utsidan. Därifrån skall man samtidigt hämta allt det som anses värdigt, önskvärt och användbarhet. Merkantilism är en term hämtad från ekonomins historia, och även om den politiken för länge sedan övergetts poppar tankemodellen upp igen, och igen. Börsbubblor, pyramidspel och så vidare. Med jämna mellanrum och i olika skepnader dyker de upp och förför massorna. Tankemodellen är att man tillför energi utifrån, och förbrukar den innanför och sedan förpassar man skräpet till utsidan. Men eftersom detta är en omöjlig kalkyl kommer systemet förr eller senare att slå bakut, och då gäller det att inte sitta där med Greklandsobligationer, högt belånade fastigheter, IT-aktier eller tulpanlökar.

Förbrukningen av fossila bränslen är ett annat exempel. Tankemodellen är lika ohållbar i naturen som på börsen. Det går helt enkelt inte att upprätthålla gränserna på det sätt som krävs för att kalkylen skall gå ihop. Sanningen är att det inte finns någon ren sanning, och det finns heller ingen utsida, bara olika former av blandning, på insidan.

Transcendensen förutsätter renhet på insidan, och en ogenomtränglig barriär som skydd. Men det som är utsida i ena stunden är insida i nästa. Det växlar, hela tiden. Jag förstår mig själv genom andras sätt att se på min yta, och andra syn på mitt yttre påverkar mitt inre, min uppfattning om mig själv. Och så växlar det, kontinuerligt. Jag blir till i samspel, liksom samhället, sanningar och livet här på jorden. Allt blir till i en öppen, interaktiv process av tillblivelse.

Alla försök att upprätthålla renhet är dömda att misslyckas i den levda verkligheten. Renhet går bara att uppnå i laboratorier eller i mattematiken. Ute i världen, och framförallt i kulturen finns bara olika grader av blandning, komplexitet och rörelse. Kultur är blandning! Allt annat är fåfänga drömmar utan någon som helst förankring i någon som helst empiri.

Först när vi förstår att det inte finns något vattentätt skott mellan oss och dem, oavsett var vi placerar oss själva och de andra. Först då, först när vi inser hur genomgripande denna tankemodell är och hur mycket den påverkar livet, överallt i världen. Först då kan vi ana en strimma av hopp om att kunna bygga en värld där alla kan finna sin plats. En värld där alla bedöms efter kompetens och förtjänst, inte efter yta och förväntningar. Där ingen är utanför, där alla får vara med och räknas.

Först när vi kollektivt förstår och integrerar tanken i samhället, på att sanningen aldrig någonsin går att formulera i bestämd form singularis. Först då har vi byggt en värld där vi kan komma tillrätta med mobbing, främlingsfientlighet och uttryck till etnisk och tankemässig rensning.

Inga kommentarer: