Det finns inte ett sätt att bedriva vetenskap. Lika lite som det finns ett sätt att organisera ett samhälle på. Det finns heller inte ett enda sätt att se på sanning. Minst tre sätt finns. Korrespondens (att iakttagelser av, stämmer överens med, världen), Koherens (att utsagorna om världen hänger ihop logiskt) och Pragmatisk (att det fungerar) definition av sanning. Alla tre behövs för att vi människor skall få kunskap om världen och insikt i hur man kan arbeta med förändring. Inget är bättre än det andre, per definition. Alla är bra till olika saker, och kan kombineras på olika sätt.
Att det inte finns ett och ett enda sätt att se på sanning. Om det råder inte konsensus. Tvärt om är det vanligast att man utgår från att det just finns ett sätt. Ett enda sätt, att sanning alltid och överallt är något otvetydigt. Lite ligger det i definitionen av begreppet. Sanning som den definieras i akademin och samhället blir ofta till ett cirkelresonemang. Det är sant för att det är sant, och är det inte sant (enligt gällande definition) ja då är det osant. Och det är så klart en utmaning för en vetenskap som jobbar, bland annat med, sanningsbegreppet.
Kulturvetenskapen reflekterar inte bara över världen, utan även över arbetet med att söka kunskap om världen. Och med makten som går att knyta till sanningsanspråken. Den som är i sanningen, som äger sanningen hen får makt. För med någon som är övertygad om att dennes åsikt/synpunkt/förklaring är sann och som dessutom har stöd från andra, är det svårt att resonera. Antingen håller med eller också uppfattas man som en motståndare. Det ser jag som en utmaning, inte som ett problem. Det är en pedagogisk utmaning för ämnet kulturvetenskap. Att övertyga om att finns poänger och tydliga vinster med att förhålla sig lite mindre kategoriskt till begreppet sanning. Och det är samtidigt en viktig poäng att göra, det enda vi överhuvudtaget kan diskutera är begreppet sanning. Verkligheten, den är som den är oavsett hur man väljer att se på den.
Vill därför hänvisa till et för mig viktigt citat från Foucault, hämtat från hans installationstal till College de France, Diskursens ordning. Han säger där, på sidan 38 (i Symposions utgåva från 1993).
Fyra begrepp bör alltså tjäna som analysens regulativa princip: händelse, serie, regelbundenhet och möjlighetsvillkor. Som synes har var och en av dem sina motsatta termer: händelse står i motsats till skapelse, serie till enhet, regelbundenhet till originalitet och möjlighetsvillkor till betydelse.
Här finns något viktigt att arbeta med som jag ser det. En väg att gå för att möta kulturvetenskapliga utmaningar som rör sanning. Med inspiration från Foucault skulle man kunna försöka integrera ovanstående fyra ledord i det analytiska arbetet just för att göra sig medveten om världens självorganisering. För det är vad det handlar om. Självorganisering. Människan är enastående, om hon får säga det själv. Men hon är ändå bara ett resultat av evolutionen, och vi kan inte bemästra världen.
Människa tror möjligen att att hen kan styra och reglera riktningen på världens blivande, men det har vi gång på gång fått oss bevisat att vi inte kan. En nyckel till hållbarhet tror jag är att inse just det, att vi är duktiga, fantastiska, men vi har begränsningar. Och ifråga om sanning och ansvar för världen som helhet finns det många poänger med att iaktta ödmjukhet. Hybris brukar straffa sig. Och för att nå dit, utan att konstruera en helt ny världsbild. För det behövs inte, steget som behöver tas är relativt litet. Men viktigt! För att närma sig en alternativ och mer användbar definition av sanning och en mer adekvat syn på världen skulle man kunna jobba mer med följande utgångspunkter.
Händelse, först skulle kunna användas istället för tankar på skapelse. Det finns ingen punkt varifrån allt annat härstammar och kan härledas från. Bara parallella tillblivelser, interaktion och, ja händelser. Det händer en hel det, hela tiden, överallt. Och det kan man iaktta. Det är det viktiga, det som händer. Inte det som myller av interageranden och slumpvisa samband som leder fram till att just det eller detta händer. Det borde inte vara så svårt att lära sig se händelsen, istället för skapelse. Jag menar, teleologiska förklaringar accepteras ju sällan, ändå. I andra sammanhang, så det borde gå att överge den tanken även ifråga om sanning.
Serie, borde kunna fungera som alternativ till uppfattningar om att det finns enhet i världen. Ingen tvekan om att det finns sammanhållning. Och bara för att man tänker händelse, istället för skapelse, betyder inte att man frångår alla tankar på sammanhållning i världen. Detta sätt att se på saken, att se serier där man tidigare såg organiska samband, öppnar upp och ökar chansen att verka för mångfald. För det sätter fokus på här och nu. Vilka händelser krävs för att vi skall uppfatta serier, istället? Vad behövs för att hålla ihop, för det är aldrig en självklarhet. Alla typer sammanhållning kräver motivering, om man väljer att se på saken med Foucaults perspektiv. Denna syn underlättar arbetet med förändring, om tillräckligt många vill. För bara för att världen frambringas i och genom seriella händelser, betyder inte att allt flyter. Betänk att inget har förändrats, där ute, bara synen på världen.
Regelbundenhet, den synen följer ur de båda andra och motsvarar i Foucaults tankevärld alla uttryck för originalitet. Allt blir till i en icke-linjär process, i och genom serier av händelser. Men eftersom slumpens utfall aldrig fördelas jämnt uppstår det alltid mer eller mindre regelbundenheter i linjerna av blivande. Och det brukar förväxlas med originalitet, men det är lika fullt en synvilla. Eller, låt mig omformulera för att inte trampa någon på tårna. Vi har mycket att vinna på att välja att se på världen på detta sätt. För det handlar alltid om val, ändå. Mänsklighetens historia är en provkarta på olika val att se på världen, och dessa har förändrats tidigare och kan följaktligen förändras igen. Om tillräckligt många vill, så klart.
Möjlighetsvillkor, slutligen, skulle kunna fungera som alternativ till sökandet efter betydelser. Och det är så jag ser på mitt vetenskapliga uppdrag. När jag undersöker kultur, då letar jag inte efter sanningen, jag letar efter orsaker och rimliga förklaringar till att det är på det sättet, och inte på detta. Jag undersöker förutsättningarna för förändring, i riktning ökad mångfald, jämställdhet eller ett mer långsiktigt hållbart samhälle.Det är mitt val. Inom andra vetenskaper har man gjort andra val. Åter till Foucault, som fortsätter med följande ord,
De fyra sista begreppen (betydelse, originalitet, enhet, skapelse) har på det hela taget dominerat den traditionella idéhistorien där man varit ense om att söka efter skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten och den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser.
Detta är en viktig utmaning, men den borde inte vara så himla svår. Det borde inte vara något problem att förändra synen på världen. Jag menar, inget annat har ju förändrats. Världen är den samma. Fysikens modeller fungerar på exakt samma sätt. Världen blir bara lite mer begriplig, och förståelsen för vad som går att förändra ökar. Och förändra vårt sätt att leva, det verkar alla vara överens om att vi måste. Här finns ett verktyg som kan användas i det arbetet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar