onsdag 8 februari 2012

Vad man behöver är inte alltid det man vill ha eller höra!

Är det inte så att all mänsklig tankeförmåga i någon mening rymmer "mytiska" komponenter och att den största faran rentav ligger i ett förnekande eller osynliggörande av detta?
Frågan formuleras av SvD krönikören Jayne Svenungsson (docent i systematisk teologi). Tycker den frågan är oerhört viktig. Har varit inne på den tidigare, i flera bloggposter, och nu är det dags igen, att sjunga dunkelhetens lov. För ett långsiktigt hållbart samhälles skull. Svenungsson fortsätter.
Inte minst kan man begrunda vad myten om den rakt igenom upplysta människan är kapabel att frambringa. I regel en människa som är skrämmande övertygad om sin egen plats i förnuftets och den fria tankens hägn. Och som dessvärre sällan har särskilt långt till att med jakobinsk iver peka ut de barbariska sedvänjorna hos dem som ännu inte skådat det civilisatoriska ljuset.
Vi går alla en obehaglig framtid till mötes, eller, jag omformulerar, med ett sådant tänkande skapas i ord och handling en förmodat överblick- och kalkylerbar värld där det oväntat oväntade anses vara utrotat. Och med det (tanke)hindret för utveckling undanröjt, ligger fältet öppet för linjära modeller om framtiden. Kraften i den rörelsen (överblickbarhetens profeter) är stark, i politiken, näringslivet, samhället och oroväckande nog även inom akademin.

Tron på att världen i sig och samhället, livet är möjligt att kartlägga i detalj, räkna på och därmed bemästra. Förnekandet av eller ignoransen, föraktet, för det dunkelt gäckande, det oförklarligt överraskande, allt det i livet och världen som inte går att förklara. Det finns ett mycket gammalt ord för det, ett varningens ord från tidigare generationer, ett mänsklighetens arv byggd på erfarenhet, hybris.

När Reinfeldt säger att man ska jobba till 75, att det är enda sättet att lösa pensionsfrågan på. Eller när Ylva Johansson svarar på utspelet. Då är det inte en ny skön värld som beskrivs. En värld där det råder full kontroll. Det tycks vara så, men tvärsäkra uttalanden, bestämda uppfattningar och vattentäta resonemang är snarare uttryck för hybris. Dunkelhet, obestämbarhet och breda marginaler är inget problem (se bara här, här och här), insikten om vikten av att ta med det i beräkningen, det är istället själva nyckeln till ett hållbart samhälle. Hur länge kommer tron på att det går att hålla världens ineboende kaos och oberäknelighet under kontroll att hålla i sig denna gång? Och vad lärde vi oss egentligen av det som hände den 11 september 2001?

En rationellt kalkylerbar värld, utan överraskningar är en död värld. Det är en sluten värld, en andefattig simulering. Frågan är först och främst om vi vill leva i den värld vi håller på att skapa för oss själva? Innan du svarar ja, betänk att det är en värld präglad av total förutsägbarhet. En värld inrättad på bästa sätt, utan varken positiva eller negativa överraskningar. Vill vi ha det, egentligen? För det andra måste man fråga sig om det överhuvud taget är en möjlig värld. Svaret på båda frågorna är ett rungande, NEJ! Det är varken möjligt eller önskvärt att sträva efter den typen av kontroll. Det är en farlig återvändsgränd.

Att vara människa - för det man vill ha även i framtiden föreställer jag mig (men jag kanske har fel här?) är en mänsklig värld - innebär vissa saker och det är dessa som gör oss till dem vi uppfattar oss som. Död, sjukdom, besvikelse, olycklig kärlek och så vidare. Sådana inslag är en oundviklig del av livet. Det är oförutsägbarheten som gör världen intressant. Utplånas dessa inslag utplånas människan, så som vi känner hen. Liksom en perpetum mobile, som ser ut att fungera på pappret, är den världen och sådana samhällen en omöjlighet. Grunden för allt det andra, själva upprinnelsen till drömmen om en överblickbar värld, människan, är just det man vill utplåna. Liksom kakan som ska ätas, samtidigt som den finns kvar, är och förblir den totala kontrollen en omöjlig dröm.

Paradoxalt nog, eller, slår det mig just, logiskt nog, är det den vetenskap som utgår från och accepterar dessa livets lagar som straffas. Kulturvetenskapen levererar inte det makten beställt. Då dras ämnets status som vetenskap i smutsen. Alla som inte accepterar spelets regler och underordnar sig makten hånas, föraktas. Sakta går det upp för mig, att det är så det håller på att bli. Vetenskap handlar snart inte om att förutsättningslöst undersöka världen och livet. Vetenskap håller på att bli politik med andra medel, ett verktyg för makten. Om kartan inte stämmer överens med terrängen, då gäller kartan. Det är regeln man har att följa, om man vill göra akademisk karriär.

Jag kanske är naiv, men jag vill leva i världen. Jag vill förstå och göra det bästa av den tid jag får mig tilldelad. Jag söker kunskap, om livet, som det är, inte som människor vill att det ska vara. Och om livet är gåtfullt, nyckfullt och omöjligt att räkna på. Ja, då kan jag inte se att vi har något annat val än att acceptera detta. Det är vad kulturvetenskap handlar om, att undersöka världen, människornas värld just så som den är. På gott och ont. Kunskapen är tänkt att användas för att förändra det som går att förändra, men också för att förstå vad man måste acceptera.

Jag är kanske naiv när jag säger detta, men det är vad jag ser när jag undersöker saken vetenskapligt, med hjälp av all den kunskap och erfarenhet jag samlat på mig genom åren: Kejsaren är naken!

1 kommentar:

Micke sa...

Ja, vi människor är snabba att fördöma andra som inte har skådat ljuset på samma sätt som vi själva. Det spelar ingen roll om det handlar om politik, religion, kultur m.m.
Ta munkar från olika religioner och de inser att de talar om samma sak fast från olika håll. Ta präster från olika religioner och de börjar genast bråka om vem som äger sanningen.
Handlar inte myten om att vi ska finna oss tillrätta i det samhälle vi lever i? Vi ska hitta vår egen mening med livet.