Det finns ett utbrett missförstånd i samhället och världen som går ut på att en expert är någon som både kan och vet vad som ska göras. Mycket olyckligt att denna villfarelse finns och sprids. En expert är någon som dels har ett stort intresse, dels besitter djupa kunskaper. Samhället behöver experter. Dagens komplext högteknologiska samhällen är beroende av experter. Men, och det är detta som är det stora missförståndet, bara för att man kan, förstår och ser den stora bilden betyder inte att man är bäst lämpad att ta beslut som rör samhällets framtid.
Experter skall göra det experter är bra på. Precis som alla andra yrkesgrupper i samhället skall den kompetens som finns användas på bästa och mest effektiva sätt. Expertens roll är att leverera underlag till beslut som fattas av någon annan. Experter skall inte ha någon annan lojalitet än den de har mot kunskapen, den korrekta kunskapen. Dess uppgift är att undersöka och kritiskt granska världen, med fokus på sitt speciella område. Besluten skall tas av någon annan, med utgångspunkt i kunskaperna som levereras av experterna. Och beslut bör aldrig tas på grundval av en enda expert. Det är viktigt.
Anledningen till detta är att experter, precis som alla andra, är människor. Hur kompetent någon än är så är han eller hon alltid i första hand människa. Och en människa styrs av många olika och ofta motstridiga känslor. Rationalitet är en av dem. Men människor styrs också av känslor, minnen och affektioner. Människor har intellektuella behov och förmågor, men styrs även, samtidigt, av kroppsligt omedvetna mekanismer och funktioner. Det ena går inte att få utan det andra. Människans signum är att vara ett resultat av både arv och miljö. Genom att skilja på de för samhället viktiga rollerna kunskapande och beslutsfattande ökar chansen till att nå långsiktig hållbarhet.
Även beslutsfattare styrs av såväl känsla som förnuft. Alla gör det. Det är vad som gör oss till människor. Människan är ett resultat av biologi och kultur. Människa är en emergent helhet som inte går att reducera till någon av dess enskilda beståndsdelar. Svaret på frågan om vad en människa är finns i helheten, på den nivån.
Samma gäller för samhället. Det är också en emergent helhet bestående av en hel massa komponenter, materia, teknologi och språkligt efemära aspekter. Det är samspelet mellan komponenterna som är samhället.
Utan samspel, interaktion och förändring, inget samhälle, inga människor. Och följaktligen inga experter. Allt går tillbaka på detta. Allt som finns i världen skapas i samspel. Det ena skiljs från det andra genom att finnas och verka på olika skalnivåer.
Jag aspirerar på rollen som expert på sådant som rör kultur. Det är vad jag är intresserad av. Kultur är vad jag ägnar stora delar av min vakna tid åt att försöka förstå. Jag söker ständigt kunskap om kultur, vad den är och hur den fungerar. Men jag styrs liksom alla andra också av andra drifter än viljan att veta. Jag styrs lika mycket som någon annan av irrationellt biologiskt känslomässiga krafter. Ofta blandas dessa aspekter av jag samman med de mer intellektuella aspekterna. Och eftersom jag är ett resultat av båda, av helheten, av min historia och de sammanhang jag ingår i kommer mina tankar om vad som är bäst för samhället, i en specifik fråga, att påverkas av detta.
Därför undviker jag så gott det går att uttala mig om dagsaktuella frågor. Därför försöker jag fokusera på den underliggande frågan om vad kultur är. Om kunskaperna, tankeverktyget och insikterna kan användas som underlag för beslut blir jag glad. Det är så jag ser på min roll, men den är diskutabel och inget jag är expert på.
Experter tar oss, i bästa fall, bara halvvägs. Det är gott nog!
7 kommentarer:
Jag har också haft anledning att fundera på expertrollen - hur och om man kan vara en expert på kulturvetenskap utanför akademin. Det vill jag tro att man kan, men inte på vilket sätt som helst. Då har jag mest tänkt på vilken roll man både får och tar sig, vilka förväntningar som finns hos den som anlitar en (eller som man vill nå) och hur det ger olika möjligheter och begränsningar för vad man kan bidra med - och vad man ens kan yttra (utan att det låser sig eller att "budbäraren skjuts", eller att man bara ignoreras). Oftast är det väl en utveckling eller förflyttning man arbetar med. När man undersöker något kulturvetenskapligt, förflyttas man, i bästa fall, i sin förståelse. Den förflyttningen måste man försöka involvera dem man vill nå i, det är en process. "Känn dig själv", tycker jag är en ganska bra beteckning, och på så sätt kan sikten möjligen bli lite klarare och förhoppningsvis mer informerade beslut fattas. Men det gäller att få folk med sig, inte så lätt alltid.
Viktiga frågor du reser Ann-Helen. Tror kulturvetare måste våga sticka ut hakan lite mer, och gå in i och ta uppdrag som expert. Men inte som någon allvetande, omnipotent expert. Svårigheten ligger som du skriver i roller man får och i rollerna man tar. Inte på något sätt enkelt, men viktigt! Det gäller som sagt att få med sig folk, utan att förenkla!
Jag läste en artikel av en Donncha Kavanagh; "University as Fool". Han menar alltså att universitetet kan liknas vid en (hov)narr, vars uppgift är att "provoke new wisdom in others", men för att det ska lyckas måste "narren" vara försiktig så den inte överskrider sin rolls gränser och istället tar sig rollen som "kung" eller "kungens agent" å ena sidan (omnipotent och allvetande), å andra sidan heller inte blir en tricksterfigur som enbart underminerar ordningen och skapar kaos. Kanske man kunde säga detsamma om kulturanalytikern? Jag kom in på det här, när jag en gång gjorde en evaluering, och märkte att det som förväntades kanske kunde liknas vid dels vad som förväntas av hovhistoriker: att bekräfta projektet (det "hör till" att ha en evaluering), dels en magiker: ge oss en formel så att det funkar (enkel lösning). Så att om man tar emot "expert"-uppdrag, måste man förstå i vilket sammanhang, eller genre, man verkar, och hur man kan hantera och förhandla kring sina villkor och sin roll så att kulturanalysens potential kan komma till sin rätt - öppna och starta, inte stänga och avsluta.
"öppna och starta, inte stänga och avsluta", låter som ljuv musik, och frågar du mig är det absolut där jag ser en väg fram för kulturvetare i samhället. Det är så jag läser Deleuze och Guattaris nomadoligiska ansats och så som jag tolkar deras tankar om minor science, till skillnad från Royal science stänger och avslutar!
Ja - precis! Jag tror att mycket blod, svett och tårar i t ex projektverksamhet kunde besparas projektdrivare, om man hade en kulturanalys-nomad med, som kunde ställa frågor kring de självklarheter man inte kommit på att problematisera, t ex..
Bra att frågan väcks. Min läsning av problemet handlar om övertro på förnuft och rationalitet. Experten blir på olika sätt en frontfigur för rationalitet (i singularis), vilket i min mening är en absurd roll.
Det som behövs idag är dels att experterna dekonstruerar sin egen roll (vilket du är inne på) och dels att en diskussion om rationalitet (i pluralis) får ta vida.
Hur anser du att vi borde värdera akademisk kunskap gentemot andra typer av kunskaper när det gäller "experter"?
All kunskap, Joel, tycker jag bör väderas efter des förmåga att göra skillnad och att hjälpa till att lösa problem. Mindre fokus på forskaren, mer på det han/hon kan. Mer av samtal, mindre av debatt, är en väg att söka sig fram längs. Kunskap bör inte vara något man har, den borde vara fri. Detta motarbetas av expertrollen och alla förväntningar som är kopplade till den i samhället. Och därför bör man inte göra någon egentlig skillnad på olika typer av kunskap. Bra och viktig kunskap finns både inom akademin och utanför.
Skicka en kommentar