torsdag 17 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen VII

Här är underbart tänker jag när jag vandrar tillbaka mot centrum av byn och viker av vid kyrkan. Den började byggas 1910 och stod färdig 1912. Det är en timrad kyrka som är klädd med tjärade spån som gör att den ser riktigt gammal ut. Även om den står långt ute i periferin så läser jag på en skylt utanför att den är ritad av samma arkitekt som Stockholms stadion. Världen är inte så stor som man tror, det får man sig bevisat gång på gång.

Jag vandrar runt bland gravarna som ligger inne mellan träden strax utanför kyrkan, och jag lägger omgående märke till gravstenarna som man verkar ha funnit på fjället och plockat med sig. Ingen är den andre lik. Här ligger alltså de som byggde byn, varav många förmodligen aldrig varit längre bort än Sorsele som för mig ligger vid världens ände. De har vigt sina liv för att bygga en by som de flesta i Sverige och världen inte känner till. Lite fler känner kanske till Tärnaby som ligger fyra mil söder ut över fjällen, för därifrån kommer ju vår nationalhjälte som helt obegripligt snuvades på titeln århundrades idrottsman av Björn Borg. Han fick väl aldrig Sverige att stå still eller hålla andan?! Nåväl de människor som ligger begravda här i på Ammarnäs skogskyrkogård är värda all heder. Och om jag med min studie av män från tre generationer födda och uppväxta i Västerbottens inland kan kasta ett litet ljus över deras liv och historia då ska jag sannerligen göra det, lovar jag mig när jag lämnar kyrkogården och viker av upp mot potatisbacken som blir höjdpunkten på min kvällsvandring.

Klockan är nu närmare nio, men solen står fortfarande högt på himlen. Det är obeskrivligt vackert, och potatisbacken visar sig vara väl värd ett besök för det är nog det konstigaste jag sett, någonsin. En brant söderbacke full med små spirande potatisplantor, otroligt fascinerande. Men på det sättet går det ju effektivt att ta tillvara solvärmen. Växtsäsongen är inte lång här uppe. Backen är jobbigare att bestiga än jag trodde, man blir väl blind av fjällen som omger byn och får backen att se mindre ut än den gör.

Från toppen ser jag så gott som hela byn och en stor del av sjön Gautsträsk. Uppe bakom backen, till vänster rinner den å som sedan under sin väg mot kusten ska komma att växa betänkligt och som då byter namn till Vindelälven upp.

Utsikten är betagande, hänförande och tar andan ur mig. Om jag inte visste att det inom några allt för korta månader kommer att börja snöa och bli kallt här så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att stanna här. Jag sätter mig ner på bänken på toppen av backen och låter mig förföras av omgivningarnas storslagenhet, och min egen litenhet.

Man behöver verkligen komma bort för att få perspektiv på tillvaron.

Inga kommentarer: