Väl tillbaka på bussen mot Sorsele och fjällvärden kom tankarna tillbaka på det pris jag betalat för att få studera. Var det värt allt jag tvingats gå igenom i transformationen från bagare till akademiker? Är universitetspoängen mer värda än de kompisar som försvann under resans gång? Var doktorstiteln värd att krascha äktenskapet för? Är jag nöjd med tillvaron nu, eller kommer resan att fortsätta tills jag dör?
När det gäller det där med bageriarbetet så har det definitivt varit värt allt. Om jag skulle tvingas tillbaka dit nu skulle jag gå under som människa. Inga vilda hästar i världen skulle kunna dra mig tillbaka dit. Fortfarande, varje morgon, oavsett vad jag ska göra på dagen, hur tråkigt det än är, så får tanken på att jag i alla fall inte behöver gå upp till ett dammigt bageri och ta på mig smutsiga kläder, att gå upp med ett leende på läpparna. För det är jag akademin oändligt tacksam.
Kompisarna som försvann på vägen hade troligtvis försvunnit ändå, därtill var vi allt för olika. Vännerna som försvunnit på vägen var ändå bara vänner som tog mer från mig än vad de tillförde. Och vännerna som tillkommit under vägs uppväger helt klart och med råge förlusten av den kontinuitet de möjligen skulle kunna representera. Även skilsmässan hade troligtvis varit ett faktum även utan universitetet, om än senare och förmodligen mer smärtsamt.
Alla transformationer har ett pris kopplat till sig, att utvecklas är ett mynt med två sidor och man får helt enkelt ta det onda med det goda. Nu när jag sitter här på bussen mot Ammarnäs, i vårsolen, känner jag ända in i märgen att min nuvarande tillvaro varit värd alla uppoffringar och allt som det kostat. Det jag vunnit är ovärderligt. Äntligen, efter närmare fyrtio år känner jag mig hel.
Och när jag fullföljt mitt symboliska uppdrag då kan jag återvända hem till Göteborg, min plats på jorden, som en hel människa. Det längtar jag efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar