Är makt och agens något man har, eller är det en konsekvens av relationer i ett sammanhang? Den frågan är viktig, men allt för ofta ignorerad. Att jag har makt och att jag är fri, det är förutsättningen för alla vidare samtal idag, överallt. Människans frihet är utgångspunkten för det politiska samtalet, inte resultatet av empiriska studier. Människans makt över sitt liv tas helt enkelt för given, vilket leder till att fokus riktas mot individen som ett subjekt. Och den som inte anses ha makt betraktas med förakt, som ett objekt. Att närma sig och att undersöka världen med den utgångspunkten leder tanken fel och kan ge upphov till negativa konsekvenser. Det skall jag försöka visa här.
Att ställa makt och agens mot maktlöshet och underordning är att ignorera det faktum att alla som lever och verkar i världen är beroende, på ett eller annat sätt, av en hel massa olika saker. Ingen är i den bemärkelsen fri, alla är underordnade. Det måste vara utgångspunkten för fortsättningen. Det är enda sättet att uppnå långsiktig hållbarhet. Det är tanken som jag skulle vilja sända till ledamöterna som idag samlar i Durban för att diskutera klimatet. Ingen är fri att agera efter eget huvud, alla är beroende av varandra. Bara med den ingången, att beroende och inte frihet är vad som kännetecknar människan kan man komma fram till en lösning på världens problem.
Människan är beroende av jorden för sin överlevnad! Människan behöver syre, mat och värme samt kärlek för att leva. Samhället är beroende av att medborgarna sköter sina åtaganden. SJ är beroende av att spår och ledningar underhålls. Alla som lever i ett moderna samhälle är beroende av pengar för att kunna fortsätta det liv man vant sig vid. Pengar, eller snarare begär efter pengar, är vad som driver de ekonomsiak system som alla är beroende av för att få ut sin lön och sin pension när den tiden kommer. Jag är beroende av en hel massa andra människaor (som ser sig själva som jag i förhållande till mig) för att mitt liv skall kunna kännas igen som just mitt liv. Kort sagt, alla är beroende av alla andra. Ingen klarar sig på egen hand.
Underordning borde vara utgångspunkten för alla samtal om och undersökningar av mänskligt liv. Bara så kan man konstruera lösningar som är långsiktigt hållbara. Bara så kan man hitta fram till en förståelse som harmonierar med hur världen är konstituerad.
Förstår man detta, då förstår man också att ödmjukhet är vad som anbefalles. Och när den tanken väl sjunkit in i det allmänna medvetandet, då kan man börja ta itu med den delikata frågan om vad vi skall göra med alla dessa män med makt, som får makt genom att leva upp till bilden av den fria, maktfullkomliga individ till vilken mänskligheten hittills satt sitt hopp (Exempel? Här, här och här). I själva verket är vi som människor alltid maktlösa i förhållande till de system vi själva skapar, vilketföljande artikel får illustrera.
Miljöminister Lena Ek hyser hopp inför klimatmötet. Med stöd i ovanstående tankar tillåter jag mig att tvivla. Så länge man förhandlar om frågan med fel utgångspunkter, så länge kommer man att ha svårt att hitta lösningar som är långsiktigt hållbara. Först när man inser att det som är det mest utmärkande för människan, för dem som förhandlar om klimatet och som i någon mening har åtminstone en del av avgörandet i sin hand, är beroende och underordning. Först då kan det riktiga och det viktiga arbetet börja.
Spinoza påpekade redan på 1600-talet att människans frihet bara kan uppnås genom att hon ger upp sin autonomi. Samhällen är den enda plats som kan ge människor frihet, och samhällen fungerar bara om dess medlemmar inser att de alla är ömsesidigt beroende av varandra.
Jag hoppas att jag har fel, men inget talar för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar