tisdag 1 november 2011

Humanioras uppdrag är ...

Vad är humanioras uppdrag? Om det tänkte jag reflektera lite. För det är viktigt att skilja på och identifiera olika ämnes uppdrag. Vetenskap är inte ett entydigt begrepp. Det är den första och den viktigaste missuppfattningen att göra upp med, både inom akademin och ute i samhället. Annars riskerar man att kasta ut barnet med badvattnet, inte minst i neddragningstider när man måste göra prioriteringar. Olika vetenskaper ser olika på frågan om vad kunskap är, hur den nås och till vad den ska användas. Det är inget problem, det är vetenskapens styrka, och det är i mötet mellan olika vetenskapsgrenar som viktig kunskap uppstår.
                                                                                                                                                                
Samhället behöver kunskapen som finns inom humaniora, lika mycket som kunskapen som förvaltas och utvecklas inom andra vetenskaper. Kunskapen som produceras inom humaniora behövs för att öka förståelsen för vad det innebär att leva i världen som människa, enskilt såväl som i grupp. Den kunskapen behövs om man vill bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Vad är en människa, hur skall begreppet människa definieras? Den frågans svar behövs för att kunna upprätthålla det långsiktiga samhället. Och vad är ett samhälle, kultur? Svaret är viktigt för att kunna planera för framtiden, för att öka förståelsen för vilka utmaningar mänskligheten står inför och haratt hantera. Det är viktiga, övergripande forskningsfrågor, som humanioras verktyg/teorier är lämpade för att arbeta med.

Kunskapen som arbetet inom humaniora resulterar i, behövs som sagt för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle som står rustat även för det oväntat oväntade. Den kunskapen är synonym med humanioras eller kulturvetenskapens nytta. Samhället behöver med andra ord humaniora, även om förståelsen för detta lämnar ganska mycket övrigt att önska. Som debatten ser ut idag och utifrån hur diskussionerna förs inser man lätt att det återstår en hel del arbete innan insikten om humanioras potentiella nytta har sjunktit in och accepterats.

Tyvärr vill många humanister inte ta nyttoordet i sin mun, och alldeles för ofta bråkar man sinsemellan, inom ämnet, om hur man ska arbeta, tänka och samarbeta. Det gör att politiker och allmänhet tappar förtroende och intresse för ämnet, vilket är högst olyckligt om än förståeligt. Vill vi ha en humanistisk vetenskap inom akademin även fortsättningsvis måste vi stå eniga utåt, och vi måste förklara för världen varför vi behövs och till vad våra kunskaper kan användas. Ingen av detta är som bekant självklart, det är paradoxalt nog en av grundstenarna i den humanistiska vetenskapstraditionen. Om dessa tendenser är ett symptom på redan beslutade neddragningar, eller om det är själva orsaken till dem, det är emellertid svårt att uttala sig om. Olyckligt är det oavsett!

Humaniora handlar inte så mycket om att räkna på saker och ting. Den insikten är viktig, speciellt om man jämför resultat från olika vetenskapliga discipliner. Antalet förekomster av ett fenomen, eller eventuella standardavvikelser, är inte viktigt, inte i sig. Inom humaniora arbetar man med frågan, hur dessa data ska tolkas. Förståelse går inte att bestämma en gång för alla. Förståelse är alltid dynamiskt föränderlig. Och det är inget problem, det är i själva verket en central humanvetenskaplig insikt som måste tas på allvar. Att kunskapen som kommer ur humanisternas arbete inte är exakt eller evig betyder inte att den är problematisk eller mindre värdefull än statistiskt säkerställda standardavvikelser. Det är dags att inse det, och att göra den insikten allmänt känd.

En kungstanke inom humaniora, som följer ur dess förståelse av världen, är att kunskap och makt hänger ihop som ler och långhalm. Och det gör att strider om kunskap alltid är strider om makt och inflytande, om resurstilldelning. Allt är som bekant tillåtet i krig och i kärlek, och vetenskap är både strid och passion. Men utifrån ett samhällsperspektiv är det olyckligt att strida om kunskap, för det går aldrig att veta vad striden handlar om. Vetenskap är inte politik. Vetenskapens uppgift är att hjälpa människor att orientera sig i vardagen, inte att övertyga allmänheten om vilken världsbild som är den bästa. Därför är ett pragmatiskt sanningsbegrepp att föredra. Sanning är det som fungerar. Tänker man så blir vetenskapliga kontroverser ointressanta, till allas fromma. Med den sådan definition av sanning kan man koncentrera sig på det som är viktigt, på livet här och nu.

Vad är en människa? Svaret på den frågan finns någonstans mellan biologin och världen, men det går inte att definiera begreppet närmare än så. Det är beroende av vilket sammanhang man befinner sig i, och till vad kunskapen ska användas. Förståelse, återigen. För ett komplext, dynamiskt problem. Frågan måste hållas ständigt aktuell om man vill förstå innebörden i begreppet. Humanistisk forskning blir därför aldrig färdig, dess kunskapsobjekt kan inte förklaras, bara kontinuerligt undersökas och leva med. Det finns med andra ord ingen kunskapsfront inom humaniora, bara mer eller mindre användbara verktyg att förstå en föränderlig omvärld med hjälp av.

Vad är samhälle/kultur? Samma här, det är inte en fråga som går att besvara en gång för alla. Samhällen och kultur är storheter som blir till genom att människor interagerar med varandra. Det enda man kan säga säkert om samhällen och kultur är att de förändras beroende på vilka entiteter som interagerar, hur de interagerar, när, var. Och inte bara människor interagerar. Frågor om männiksor och samhällen/kultur är komplexa problem, som kräver komplexa verktyg för att förstås. Inte komplicerade problem, som kan brytas ner i delproblem, vilka kan lösas var för sig. Människor och samhällen/kultur är inte helheter som kan plockas isär, de måste förstås med bibehållen komplexitet.

Att förmedla denna förståelse för världen, till människorna som lever i den, det är vad humaniora går ut på. Och det är i högsta grad en vetenskaplig verksamhet.

Humaniora är viktigt, nyttigt och behövs.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej,

några reflektioner och frågor:)

Du skriver att "Kunskapen som produceras inom humaniora behövs för att öka förståelsen för vad det innebär att leva i världen som människa, enskilt såväl som i grupp." vad betyder det? varför är det intressant för annat än rent filsofiska överväganden? På vilka sätt gör den humanistiska kunskapen det som inte sociologin eller diverse naturvetenskapliga ämnen gör det? Vilka samhälleliga konsekvenser får en ökad kunskap om människo-varandet?

Ofta när humanistiska kompetenser listas talar man om kritiskt tänkande förmåga till överblick, överbrygga skillnader, bidra med tolkningar osv. men vad gör dessa egenskaper unikt humanistiska? Och vad innebär de rent konkret?

Låt mig göra ett försök till en konkret fomulering. Ett uppdrag för humaniora i smahället kan vara att skapa föreståelse för kulturella processer i samband med utredningar inför politiska beslut, dvs. medan ekonomerna bidrar med att kalkylera de ekonomiska konsekvenserna och de ekonomiska hänsyn som måste tas så kan humanisterna bidra med att kalkylera vilka konsekvenser ett visst agerande skulle få på olika plan i samhället och visa vilken typ av hänsyn som behöver tas och vilka andra åtgärder som behövs för att förhindra att människor hamnar i kläm eller att vi utsätter samhället för problem som orsakas av ett rent ekonomiskt tänkande. (Ett problem här är givtevis att humanisten, på grund av den rådande ekonomi-mentaliteten skulle ses som besvärlig, men om man genom konkreta historiska exempel kan visa att mycket mänskligt lidande skulle ha förhindrats om humanister rådfrågats kan man kanske sakta börja skapa en förändring(för optimistiskt?))

Eddy sa...

Tack för riktigt intressanta och viktiga frågor! Ska försöka svara så genomtänkt som jag bara kan, för det du pekar på är av vagörande betydelse för humaniora som jag ser det.

Första frågan, om varför humaiorakunskap behövs. Här vill jag se det som att människan är en komplex varelse, som består dels av biologi, dels av ett kollektivt medvetande (kultur, i vid mening). Samtidigt, och både ock är viktigt här. Det är en utgångspunkt som finns inom humaniora (även om alla humanister inte delar den uppfattningen). Detta missar man ofta inom övriga vetenskaper, och just det att hålla båda aspekterna öpppna samtidigt ser jag som centralt för att förstå människans unika vara. Och den kunskapen behövs för att förstå samhället. Mer kunskap och insikt om dessa aspekter skulle öka möjligheterna att bygga ett samhälle som faktiskt är anpassat efter mäniskornas faktiska levnadsförhållanden och strategier, vilka ofta är motsägelsefulla och komplext svårförståeliga. Detta har man jobbat med länge inom humaniora.

Kritiskt tänkande och de övriga sakerna du listar håller jag med om bör vara allmängiltiga, men det är framförallt inom humaiora man tar hänsyn till dem. Här finns en väl utvecklad vana, användbara metoder och en fördjupad förståelsen för dessa aspekters betydelse. Det handlar om att vara kritisk även mot sina egna premisser och försanhållanden. Det menar jag är en av grundbultarna inom humaiora, och det är egenskaper som behövs inom akademin för att forskningen inte skall riskera att ledas fel. Humaniora är dock inte ett alternativ till annan forskning, det är ett komplement, eller det låter defensivt. Jag menar att humaniora i kombination med andra ämnen är vägen fram för svensk forskning. Samarbete mellan disciplinerna, lyssnande samarbete där man inte kämpar om tolkningsföreträdet. Det är vad jag verkar för. Inte helt olikt det förslag du skissar på!

Jag är optimistisk. Jag tror att det är möjligt att uppnå detta. Kultur finns och verkar överallt, och kunskap om dess principer och logiker är avgörande för att kunna nå långsiktig hållbarhet. Problemet idag, det viktigaste problemet inom akademin, som får återverkningar i samhället, är maktkampen mellan vetenskaperna. Striden om tolkningsföreträdet är förödande för kunskapsutvecklingen.

Humanioras viktigaste uppdrag ser jag som just detta, att undersöka och peka på konsekvenser av maktordningar. Om vi vet hur de upprätthålls och hur de fungerar, var makten finns, då kan vi arbeta för att motverka dess negativa konsekvenser. Det är man bra på inom humaniora.

Hoppas det går att förstå förklaringen. Annars gör jag mer än gärna ett nytt försök! Som sagt, frågan är viktig!