Ibland känner jag en press på mig att dela med mig av mitt underlag till föreläsningarna. Och jag ser att många lärare delar med sig av och offentliggör sina Power Points. Det är, som jag förstår saken, uppskattat bland många studenter. Men jag vill inte det, och gör heller inte det. Tänkte jag skulle förklara varför. Det är inte av illvilja. Tvärt om.
Varför vill studenterna se undervisningsmaterialet? Att de vill det framgår med all önskvärd tydlighet om man läser kursvärderingar. Men varför? Den frågan ställs aldrig. Det är den centrala frågan. Högskolan är en plats där studenter får möta lärare med lång utbildning och erfarenhet. Det är en plats där man studerar, och studierna bygger på litteraturen. Undervisning på högskolan bygger på självständighet, men är inte elev, man är student. Och det man ska lära sig är att studera, att tänka självständigt och att tänka kritiskt. Det skiljer studier på högskolan från andra typer av studier.
Självständighet, studiediciplin och kritiskt tänkande är svåra saker. Det är egenskaper som man bara kan tillägna sig genom eget arbete. Därför blir högskolelärarens roll annorlunda än andra lärares roller. Vårt uppdrag, så som jag förstår det, handlar om att främja dessa egenskaper, mer än om att överföra kunskaper. Därför kan en föreläsning på högskolan aldrig ersätta läsningen av böckerna. Föreläsningar är tänkta att placera in litteraturen i sitt sammanhang, att förklara dess tillkomsthistoria eller att förklara särskilt svåra begrepp. Att gå igenom innehållet i böckerna kan inte vara högskolelärarens uppgift. Läsningen av böckerna och artiklarna är studenternas arbete, och det finns inga genvägar. Det är hårt och enträget arbete som gäller.
Uppmuntran ingår i högskolelärans uppdrag, och förståelse för att det många gånger är svårt samt att svårigheterna ser olika ut från student till student. Hjälpsamhet och tillgänglighet, att finnas där för att svara på frågor är också viktiga delar av uppdraget. Att kunna visa på kunskapernas användbarhet, och att ha överblicken över helheten och en insikt i och förståelse för var kunskaperna kan vara till nytta. Det ingår också i lärarens huvuduppgifter.
Att dela med sig av sitt underlag, att lägga ut sina Power Points på nätet eller att sammanfatta föreläsningen för dem som av olika anledningar inte kunde vara med. Det ingår inte i uppdraget. Det går som jag ser på saken, tvärt emot uppdraget och motverkar dessutom syftet med högre utbildning. Oavsett hur uppskattat det är. Att ge efter för den typen av önskemål ger sken av att det finns genvägar, vilket det inte gör. Studier, i all fall i humaniora, handlar om att konsumera text, och att kunna extrahera det som är viktigt (och vad det är kan man bara själv bestämma, och måste man argumentera för) ut stora mängder text. Det handlar om att hitta linjer i abstrakta resonemang och om vikten av att argumentera för sin ståndpunkt. Att då servera något som liknar facit leder tanken fel. Och känner man det minsta motstånd tar man genvägen.
Faran med att dela ut för mycket hjälpmaterial är att det kan vara detta som studenterna sedan pluggar på eller efter, istället för att läsa böckerna inför tentamen. Läraren har ju så att säga sanktionerat detta, som det korrekta tolkningen av litteraturen. Varför då läsa böckerna? Examinationen, kan då i värsta fall (detta gäller ett fåtal studenter) handla om att man får läsa sina egna ord, examinera sig själv. Det innebär i sådana fall att inget lärande har skett. Och att upprepa det läraren har sagt har inget inom humaniora att skaffa.
Det som framstår som enkelt, och som dessutom är uppskattat, kan alltså få motsatt effekt. Det kan vara så att studenterna med ett leende på läpparna gräver sin egen grav. Den som tar studiemedel och som skuldsätter sig för livet har rätt att kräva ett lite mer ansvarsfullt förhållningssätt från sina lärare. Därför lägger jag inte ut mitt material, det är just mitt material.
Jag finns emellertid där för mina studenter. Jag svarar på frågor, jag försöker uppmuntra och stötta. Och jag försöker vara tydlig med att det inte finns några genvägar. Försöker förklara att det kan se ut som en vinst att ta en genväg, men att det förr eller senare slår tillbaka på den som gör så. Kunskaperna som man tillägnar sig på högskolan är kunskaper för livet. Och bara om de verkligen finns där, innan för huden, bara då kan det användas ute i arbetslivet. Den som tog genvägen kommer att avslöjas, och då är det för sent, tyvärr.
Önskar att jag kunde ge studenterna det de vill ha, men av omsorg om dem kan jag bara med hedern i behåll ge dem vad de behöver, även om det är svårt när man är mitt uppe i kampen med att förstå innehållet i böckerna, att förstå skillnaden. Jag vill ha en livslång relation med mina studenter. Vill inte att de ska känna sig lurade, därför håller jag fast vid principen att inte peka på några genvägar. Jag bloggar istället. En viktig poäng med Flyktlinjer är att vara ett komplement till mina föreläsningar, och att visa på Kulturvetenskapens nytta. Här finns inga förenklingar, här finns utvecklingar och läsningen kräver en del av läsaren. Men förhoppningsvis ger arbetet med att förstå något tillbaka.
Jag vill engagera, inte förenkla. För det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt arbete och uthållighet. Kreativitet är viktigt, nytänkande, och detta är något som måste lockas fram. Kreativa lösningar uppstår i möten mellan intresserade och nyfikna studenter, litteraturen och lärare som kan utmana. Det var i alla fall vad jag själv uppskattade hos mina lärare, dem jag fortfarande respekterar. Som student fanns det så klart karismatiska lärare som man förfördes av, som gav svar och som visade på genvägar. Men det man fisk från dem glömde man lika fort.
Det som upplevs som svårt och som bjuder motstånd är det som lever kvar. Lätt fånget, lätt förgånget. Det är min pedagogiska ledstjärna.
Några frågor på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar