Min ambition, när beslutet väl slagit rot och fått mogna ytterligare, var att klara mig kvar till sommaren då jag skulle försöka sluta. Så fort det bara var möjligt under våren skulle jag kolla vilka möjligheter det fanns att börja studera. Komvux hade jag läst om och det skulle kunna vara en bra början för mig. Till min stora glädje märkte jag att allt gick mycket lättare nu.
Johan och jag trivdes bra ihop och tiden på Ribjers blev på det stora hela taget lycklig, även om mitt övriga sociala liv krympt till ett minimum. Delvis berodde det på att jag nu delade upp sömnen i två perioder. Först några timmar efter jobbet och sedan några timmar på kvällen och natten innan. De enda timmarna jag var någorlunda vaken på var de jag tillbringade i bageriet. Men väl där hade vi det alltså bra. Lyssnade på radion, snackade musik, filosoferade om livet och rekapitulerade minnen från bageriskolan. Det var också ett mycket mer omväxlande jobb än något av mina tidigare. Har var jag med och gjorde allt, från alla de vanligaste bröden och frallorna, varianterna av kaffe- och wienerbröd, kransar och bullar till tårtor, mjuka kakor, småbröd och maräng.
När vi kom på morgonen bakade vi först det beställda matbrödet, sedan gjorde vi tårtor och bakelser och slutligen tillverkades kaffebrödet och wienerdegen som ställdes i frysen. Dagarna avslutades med att vi bakade mjuka kakor, småbröd och annat som fattades i butiken. Och sedan när vi plockat ihop och ställt i kylen det som skulle bakas dagen efter kunde jag äntligen ta brödbilen hem och hade jag tur var det inget som skulle levereras på vägen. På Ribjers lärde jag mig alltså behärska ett komplett hembagerisortiment. Men även där förvandlades snart nyhetens behag till rutin.
Den våren renoverades Vårväderstorget och det fick till följd att råttorna stördes och flyttade från sina vanliga bon under torget för att söka sig lugn, ro och mat. Och vad passade bättre än att flytta in i ett bageri, när det nu fanns ett tillgängligt? På Pettersons var det måsarna som förstörde morgnarna. På Ribjers var det råttorna och frågan är om det inte var snäppet värre. En morgon när jag kom först till bageriet och låste upp dörren satt en råtta där inne och tittade på mig. Det gick kalla kårar längs ryggen på mig av det välkomnandet, men frågan är nog vem av oss som blev räddast för råttan kilade omgående i väg in under kylen. Det var otäckt att vara ensam i samma rum som de där krypen när de bråkade och skrek som små barn ovanför jäsrummet. Fortfarande ryser jag vid tanken på dem.
Annars rullade februari och mars på utan att något annat hände än att mitt missnöje gradvis ökade. En märklig händelse inträffade dock när jag låg hemma i sängen en kväll och som vanligt förbannade tillvarons futtighet. Det ringde på telefonen och jag tänkte som vanligt låta bli att svara. Men efter några signaler lyfte jag trots allt luren. Rösten i andra ändan var så där avlägset bekant att jag bara vagt kunde känna igen den. Det var Camilla, från min gamla högstadieklass och när detta faktum gick upp för mig började det pulsera i tinningen och jag svettades under armarna. Märkligt hur något sådant kan påverka en så snabbt. Insikten om vem jag talade med rev naturligtvis upp minnen från förr, minnen som jag inte hade tänkt på alls sedan skolan. Hon och två andra tjejer från klassen ringde runt, sa hon, för att höra om det fanns intresse för en återträff i början av sommaren. De tyckte att det skulle vara så kul att träffa alla gamla klasskamrater igen. Jag ljög och sa att jag tyckte det samma och lovade att jag skulle komma om det blev något. Camilla skulle höra av sig senare sa hon. När hon frågade vad jag sysslade med trasslade jag in mig i en alldeles för lång och omständlig förklaring som gick ut på att jag jobbade som bagare nu, men som också innehöll en redogörelse över att jag hade bestämt mig för att sluta nu till sommaren. Samtalet blev kort och avslutades med en ömsesidig önskan om att det skulle bli av, och en försäkran om att det skulle bli kul.
Sådana saker är lätta att säga på telefon. Men när jag lagt på luren kände jag mig, om det nu var möjligt, ännu mer misslyckad än jag gjorde innan, och dessutom fick jag nu tampas med alla bortträngda minnen från skolan som bubblade upp. Ville jag gå? Visst hade jag ibland tänkt på hur det skulle vara att träffa den gamla klassen igen, och nog kände jag mig bra mycket säkrare på mig själv nu än då. Jag var accepterad på arbetet och bland mina vänner och den ständiga vaksamheten hade mattats, men jag blev med ens osäker på hur mycket värde den känslan skulle ha i ett möte med de gamla skolkamraterna. Hur skulle jag reagera när och om jag träffade dem?
Den kvällen var det svårt att sova. Tankarna snurrade och när jag äntligen somnade drömde jag mardrömmar, och till råga på allt vaknade jag med ett ryck av att telefonen ringde. Klockan var då halv tre och Johan stod på jobbet och undrade var jag var. Fullständigt chockad insåg jag att jag hade försovit mig. Det var första gången på väldigt många år. ”Lugna ner dig”, sa jag i telefon. ”Jag har bara försovit mig. Jag kommer genast”. Det bekom mig inte, vilket för mig bevisar hur lågt jag sjunkit. Det enda som störde mig var att vi skulle få ett helvete på jobbet den natten och dagen när den förlorade tiden skulle tas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar