onsdag 26 oktober 2011

Ett långsamt farväl till bageriyrket XII

Inte heller denna gång kunde jag förmå mig att säga något med det samma. Natten efter fick jag dock ett tillfälle när jag och Mustafa satt uppe på kontoret och diskuterade organisationen för arbetslagen. Han hade planer för mig visade det sig. Plötsligt ångrade jag mig. Precis som förra gången tyckte jag nu att det nog inte var så dåligt här ändå. Mustafa och de andra var det ju inget fel på. Vi funkade ju bra ihop, på det stora hela. Varför skulle jag sluta egentligen? Jag hörde inte vad han talade om, och det tog en bra stund att samla kraft och mod. Det var jättejobbigt, men tills slut sa jag: ”Du Mustafa. Jag måste vara ärlig mot dig. Jag har fått ett annat jobb och tänker nog säga upp mig.” Han sade ingenting på en lång stund. Tittade bara in i väggen och kom sig inte för att röra sig. Han bet sig upprepade gånger i läppen och pillade nervöst på en penna. Tystnaden i rummet var olidlig och varade en evighet, kändes det som. Långsamt tittade han så upp och sa sedan: ”Jag trodde faktiskt på dig. Det gick ju så himla bra.” Och så efter ytterligare en stunds tystnad fick han mig att brista ut i ett förlösande skratt genom att le brett och säga: ”Men vad fan, du är inte den förste som slutar här. Det är väl bara jag som kommer att vara kvar tills jag dör.” Vi kramade om varandra och mina ursäkter viftades bort. Och när det var sagt återkallades vi båda till verkligheten av kollegorna som gapade på oss att det var problem med en av packmaskinerna, och så var den morgonens tidsram spräckt. En och en halv timmes övertid, man tackar och bockar.

Sista månaden på David Bagare minns jag inte speciellt mycket av. Nätterna jag gjorde på det stället tenderar att flyta ihop till ett enda sammelsurium av kaos, stress och strul. Bara fragment av minnen dyker upp i huvudet, från samtal jag hade med kollegorna, av lustiga kulturkrockar, häpnadsväckande avslöjanden om hur man kan leva sitt liv och annat i den stilen som man alltid får på köpet. Hur tråkigt och jobbigt något än är så finns det ju trots allt alltid något som i förhållande till det andra är bra. Och det var faktiskt en lärorik tid som jag nu så här i efterhand inte skulle vilja vara utan. Men gud vet att jag förbannade tillvaron när jag var mitt uppe i den.

En sak minns jag, slår det mig. Det var en av de sista kvällarna, när jag börjat känna mig allt mindre som en av bagarna på David. Jag var trött och efter en sista kopp kaffe skulle jag bara köra två degar med thekakor och tillse att de utan strul passerade genom helvetesmaskinen. Som i trance och med tankarna på det förestående miljöombytet vägde jag upp degen enligt receptet. Fyllde på vatten och satte igång maskinen. När den var klar hissade jag upp grytan och såg till att den smidigt försvann ner genom maskinens gapande tratt, gick sedan en rond och kontrollerade att ingen deg fastnade någonstans under sin väg genom de olika momenten, uppvägningen, uppdelningen i mindre degämnen, utkavlingen, naggningen och slutligen placeringen på plåtarna. Nöjt kunde jag konstatera att thekakorna togs emot av kollegan utan problem. Han placerade plåtarna i vagnar och körde dessa till jäsrummet, en efter en. Detta var det sista vi gjorde för dagen. Tempot började klinga av. Nu väntade alla på att vi skulle få detta klart för att för en gångs skull kunna gå hem i tid. Stämningen var uppsluppen i lokalen. Vi hade gott om tid. ”Det går ju som smort det här”, ropade jag till de andra när jag hissade upp sista grytan med deg och såg även den försvinna utan problem ner i tratten. Just thekakorna var annars ett aber, för de skulle naggas som sista moment och om man inte fick igenom degen tillräckligt snabbt så fastnade den där i slutet och det var frustrerande. Men denna natt flöt det på bra. Att köra igenom en deg på 50 liter vatten tog cirka tjugo minuter, så när den andra degen lämnade tratten och vi i bageriet kunde börja städa lokalen – inför dagskiftets arbete med wienerbröd, vetekransar och bullar, flätor och annat man ställde i frysen för avbakning under kommande natt – började den första vagnen med thekakor bli klar att sättas i ugnen. Om allt gick som det skulle vill säga, men så blev det naturligtvis inte denna dag. Thekakorna ville inte jäsa, kom degskötaren ut till mig och sa. ”Det var konstigt”, sa jag samtidigt som den hemska sanningen gick upp för mig. För i ögonvrån såg jag paketen med jäst som låg kvar på bänken borta vid uppvägningsbordet. ”Helvete”, skrek jag rakt ut, samtidigt som en överjordisk trötthet kom över mig. Hela den sista timmens arbete var totalt ogjort. Vi måste börja om och göra allt en gång till. Det gjorde mig inte till världens mest populära kollega.

Varje natt var det emellertid någon som klantade sig så vi var sällan allt för hårda mot varandra. Pikar fick man dock vara beredd att tugga i sig utan att bli sur. Hur jobbigt det än var att göra allt en gång till, så är det en dans på rosor i jämförelse med hur det kunde vara när jag jobbade på David förra gången. Och den gången jag körde ånga på källarfranskorna, är bara ett exempel på vilken skit jag fick ta då. Nu kunde vi skratta åt eländet och övertiden i omklädningsrummet innan vi gick hem.

Sista natten på David Bagare minns jag också, för allt som rimligen kunde gå fel gjorde det den natten. Jag kom inte därifrån förrän klockan sex på lördagsmorgonen. Vi brukade vara färdiga vid tvåtiden i vanliga fall. Den fyra månader långa mardrömmen slutade alltså på precis samma sätt som en vanlig natt, med den skillnaden att jag här liksom på Petterssons, när jag såg ljuset i tunneln och kände frihetens vind i ansiktet, trivdes bättre än någonsin. Den sista natten hade jag allt tålamod i världen och när problemen hopade sig tog jag därför tag i dem ett efter ett, istället för att kasta mig över allt på en gång och springa som en yr höna i lokalen förbannande allt och alla, vilket annars ofta var fallet.

Känslan av att tömma skåpet, ta grejorna och lämna lokalen för att aldrig återkomma, den var dock inte på långa vägar lika smärtsam som den varit på Peterssons. Denna gång var det med lättnad och en känsla av frihet jag tog bilen hem.

Inga kommentarer: