En dag tidigt på hösten 1988, när jag var på hyfsat gott humör och självförtroendet för en gångs skull var bättre än vanligt, bestämde jag mig plötsligt för att skaka om tillvaron. Något riktigt vägskäl hade inte dykt upp och jag började bli rastlös. Efter jobbet gick jag därför upp till chefen och fabulerade ihop en historia om att jag blivit erbjuden ett annat, bättre betalt arbete och att jag övervägde att ta det, om han inte kunde tänka sig att diskutera min lön. Jag var nevös och ljög säkert inget vidare, men han ville ändå gå mig tillmötes. Till min förvåning och stora lättnad slog han efter bara någon minuts diskuterande in lite siffror på sin räknemaskin och kom efter ytterligare lite funderande och ett kort samtal med den ekonomiansvarige där på tredje våningen, med utsikt över Avenyn, upp med ett förslag. Två kronor mer i timmen erbjöds jag, och gick då lättad över att jag vågat därifrån med ett stort leende på läpparna.
Jublande glad vandrade jag en stund senare ner för Avenyn, gick förbi banken, tog ut 200 kronor och fortsatte sedan bort till Pets Sounds och köpte av bara farten tre skivor. Känslan av att hålla ödet i sin hand och äga kontroll över livet som mötet med chefen ingjutit i mig, höll dock inte i sig speciellt länge. Ganska snart upptäckte jag ju att en futtig löneförhöjning inte förändrade något, åtminstone gjorde den inte mitt arbete mer utmanande eller stimulerande. Även om jag tjänade lite mer så höll jag fortfarande på med samma andefattiga rutinarbete.
En annan strategi blev då att börja lägga sig allt senare på kvällarna för att inte gå miste om livet och alla tillfällen som jag var övertygad om skulle uppenbara sig om jag bara höll mig vaken. Men det resulterade bara i att jag blev ännu tröttare, vilket gjorde att jag trivdes ännu sämre. Slutet av sommaren och början av hösten pendlade jag så allt snabbare mellan ytterligheterna i min själsliga repertoar, mellan euforisk glädje över att äga kontroll och känna tillförsikt, och bottenlös förtvivlan över insikten om att livet sakta höll på att rinna iväg som fin sand mellan fingrarna.
Ännu lite senare på hösten, när Mia gjorde slag i saken och krävde att hon skulle få vara ledig på torsdagarna, gick dock luften ur mig fullständigt. Det var droppen. Som en råtta instängd i en bur kände jag mig de dagar hon var borta och den känslan kunde jag aldrig riktigt skaka av mig, för eftersom hon inte var där alla dagar så behövde hon inte bry sig lika mycket som vi andra om uppgifterna som ålades oss. Som salt i såren fick jag dessutom ta hand om hennes uppgifter de dagarna, men bara då. Småkakorna slapp jag inte.
Då, när det kändes som jag var med stormsteg på väg mot undergången, då hände något. Då uppenbarade sig plötsligt det där vägskälet som jag väntat på. Räddaren i nöden hette Mustafa från David Bagare. Han ringde mig en kväll. Han hade talat med Pia, sa han, och frågade om jag fortfarande var intresserad av att börja jobba där. Jag svarade på darrande ben att jag ville tänka lite på saken och att jag skulle återkomma. Jag hade totalt glömt bort att jag snackat om att jag ville byta jobb. Så hade jag då långt om länge och med slumpens hjälp nått vägskälet. Äntligen satt jag med avgörandet i min hand. Men då kom osäkerheten över mig. Vågade jag ta chansen till omväxlig nu när den kom till mig, eller skulle jag välja den invanda tryggheten? Mina minnen av David Bagare var ju precis allt annat än positiva. Fast både Mustafa och Pia hade ju sagt att det var annorlunda nu ...
Efter en sömnlös natt och en jobbig dag på bageriet åkte jag dock en kväll ner till Mustafa på David Bagare i Gårda. Ständig natt skulle jag jobba, om jag nappade på erbjudandet. Det hade jag ju trivts med förra gången jag arbetade där, innan jag slutade för att göra lumpen. Och att döma av det jag såg när jag visades runt i lokalerna verkade det vara ett mer välskött företag nu. Mustafa berättade att han såg mig som en viktig kugge i maskineriet. Han visste vad jag gick för, sa han, och att han tyckte det var tråkigt när jag slutade förra gången. Jag och två andra killar, den ena kände jag sedan tidigare och den andre var ny, skulle fungera som lagledare eller förmän och vi skulle rotera i ett treveckorsschema, mellan bageriet, packen och en vecka då vi var lediga. Överväldigad av förtroendet och av feghet över att inte våga säga nej bestämde jag mig där och då för att nappa på erbjudandet. Om en månad är jag fri från monotonin, tänkte jag i bilen hem. 15000 kronor i månaden skulle jag få, otroligt! Det var nästan dubbelt så mycket som jag fick på Petterssons. Hela vägen hem var jag sprudlande glad, men när jag lagt mig kom tvivlen. Skulle jag våga säga upp mig nästa dag? Var det en bra ide? Skulle jag ångra mig?
När jag kom till jobbet dagen efter var jag fullkomligt utmattad och hade ont i magen, dessutom var astman, som efter sommarens utsvävningar hade blommat ut till ett i det närmaste kroniskt tillstånd, värre än vanligt. Varje gång chefen passerade genom bageriet var jag på väg att säga till honom att jag ville prata med honom, men jag kunde inte förmå mig att göra det. Lasse och Mia undrade hur det var med mig och hur jag mådde, men jag dribblade bort deras frågor. När jag satt i omklädningsrummet efter dagens yttre slit och inre våndor och försökte samla mod att gå upp på kontoret kände jag plötsligt att jag inte ville sluta. Hur kunde jag vara så dum att jag sa ja? Detta är ju inte mitt val. Och på vilket sätt är det ett steg i riktning bort från ett själlöst bageriarbete att flytta till ett annat bageri? Jag bestämde mig för att ringa Mustafa samma kväll och meddela honom att jag inte kunde börja, att jag fått förhinder. Men redan på spårvagnen insåg jag att om jag inte tog chansen nu skulle jag förmodligen ångra mig resten av livet. I ett halvt års tid hade jag ruvat på tanken och väntat på ett tillfälle till förändring. Och nu hade det dykt upp. Därför var jag helt enkelt tvungen att fullfölja beslutet, även om det inte var precis detta jag väntat mig. Detta var kanske inte ett steg i riktning mot en idealisk framtid, men det var åtminstone ett steg bort från monotonin och ledan. Skulle jag ta mig ur min livlösa tillvaro så var detta chansen jag måste ta, oavsett vilka konsekvenser det fick.
Väl hemma var jag alldeles för rastlös för att vara i lägenheten. Jag tog en promenad i skogen. Ner till Lärjeåns dalgång, in i naturreservatet där jag strövade i timmar. Men hösten hade kommit på allvar nu och det mörknade påtagligt fort. Sommaren hade inte varit lik någon annan sommar jag dittills upplevt. Kanske jag bara håller på att bli vuxen på riktigt, tänkte jag? Det kanske är en helt normal, om än tidig, trettioårskris jag håller på att gå igenom? Men även om det är så, förändrar det inget. Jag mår så pass dåligt att jag inte kan fortsätta. Det är bättre att göra något nu, innan situationen blir ohållbar och jag än en gång tvingas av andra göra något jag själv inte bestämt eller vill. Ett bättre tillfälle än detta kommer jag aldrig att få. Tvivlet ville dock inte lämna mig. Var det verkligen en lösning på mina problem, att byta till ett annat bageri? Det skulle förmodligen bli samma sak där efter ett tag. Men lönen var ju bra, och om jag mår dåligt så är det trots allt bättre att ha bra betalt under tiden. Tanken på studier kändes långt borta just då. Skolan var jag inte redo för, ännu. Viktigast nu var att det hände något, och ett byte av arbetsplats var en tillräckligt omtumlande händelse. Resonemanget med mig själv böljade fram och tillbaka, men jag insåg trots allt att det enda sättet att få stopp på grubblerierna var att göra slag i saken och säga upp mig, hur jobbigt det än kändes.
Det hade blivit riktigt mörkt när jag kom upp vid skolan och fortsatte ner mot det norra centrumet. Plötsligt insåg jag att jag inte ätit, och inte orkade jag laga något heller. Det hände nästan aldrig, men nu följde jag spårvagnsspåret ner till Citytorget, där jag steg in på Il Vagabondo och åt en pizza. Till maten drack jag det starkaste som fanns, folköl, vilket kändes riktigt dekadent. Under vandringen upp för backen rökte jag dessutom en cigarett, men den fick mig att hosta som en galning. Utmattad av andningssvårigheter satte jag mig på en bänk och letade efter astmasprayen som jag tydligen glömt hemma. Jag slängde cigaretterna på marken och stampade på paketet. Varför hade jag inte lyssnat på läkaren som tonåring? Jag fixar ju inte cigarettrök. Varför tvingade jag mig genom detta? Jag mådde ju uppenbart inte bra av det, varken av cigaretterna, bageriarbetet eller av beslutsångesten. Var det möjligen signaler utsända av mitt undermedvetna som gjorde allt för att hålla depressionen vid liv. Att må dåligt hade blivit ett slags normaltillstånd, något jag kunde hantera. Men att satsa lite för att istället må bra, det var förknippat med osäkerhet. Fan, tänkte jag när känslan av att inte våga göra något fullt ut slog ett knytnävsslag i min mage och jag förbannade mig själv för min feghet. När jag äntligen kom hem var jag tvungen att ta dubbel dos av astmamedicinen som gav mig en fruktansvärd hjärtklappning. Men sedan somnade jag, utmattad. Fast jag drömde mardrömmar på natten och vaknade genomsvettig och rödögd.
Sedan på morgonen när jag vandrade ner mot spårvagnen regnade det och blåste kallt. Och när jag väl satt mig och fått upp värmen höll jag på att somna ordentligt. Jag fick rusa upp och banka på rutan till föraren för att han skulle öppna dörren åt mig vid Vasaplatsen. I omklädningsrummet var det en pina att byta om. Hela dagen var jag fullkomligt disträ och höll mig tyst på min kant. Så, när jag äntligen tvättat mandelmassan från händerna, bordet och kavlingsmaskinen efter de förbannade Norrlandskransarna, när morgondagens beställningar var flyttade från frysen till jäsrummet och bageriet städats, då fanns det ingen återvändo längre. Nu var det dags att sjösätta den bräckliga skutan i det stormande hav som utgjorde mitt liv. Magen var i uppror. Vid stämpelklockan stannade jag till, tittade en lång stund på kortet där mitt namn stod tryckt, tog sedan tre djupa andetag, körde resolut ner det i maskinen. Sedan gick jag bort mot hissen och tryckte på trean. Hjärtat dunkade som en slaghammare och jag darrade i hela kroppen. Som tur var så var chefen inne och jag frågade om han hade tid. Med en förvånad min bjöd han mig att sitta och stängde sedan dörren. Jag satt tyst en stund och trummade på armstödet, tittade ut genom förnstret, sedan sa jag:
– Ähm … Jag tror jag måste säga upp mig.
– Jasså. Det var tråkigt … Det var ju inte länge sedan du var här och begärde löneförhöjning, sa han och satt tyst en stund. Det kändes som en plågsam evighet. Sedan sa han: Men jag kan ju inte tvinga dig att stanna. Vad ska du göra istället?
– Ä … jag har fått jobb på David Bagare … Jag behöver verkligen mer pengar och det är nattjobb där och jag trivs ändå här men jag måste nog sluta ändå …
– Jaha … Om du tror att du får det bättre där så får vi väl försöka klara oss utan dig. När ska du börja där, vill du gå direkt eller?
– Nä, en månads uppsägning är det väl, och det räcker.
– Jaha … Nä men då får väl jag tacka för den tid som varit. Hej då, sa han och började plocka i sina papper.
– Hej då, sa jag ganska snopen, och stängde dörren efter mig.
När jag kom ner i bageriet mötte jag Lasse som dröjt sig kvar. Han undrade vad jag gjort uppe hos chefen. Ville först inte berätta, men han lyckades lirka än det ena, än det andra, ur mig och rätt som det var hade jag avslöjat att jag sagt upp mig. Trots allt ville jag nog tala om det för någon, för att få det att sjunka in, för det kändes verkligen ogripbart. Lite senare när vi skildes åt uppe på Teatergatan, tog han mig i armen och sade att han hoppades att det inte var han som lett mig in på beslutet. Han sa att beskedet om Henriks obotliga sjukdom hade tagit honom hårt och att han hade tappat tron på det mesta. Det var därför han varit så inbunden. Vi hade också ganska ofta på den senaste tiden talat om ledan och andra svarta saker. Lättad försäkrade jag honom om att beslutet var mitt och att det var oundvikligt om jag skulle överleva. ”Om jag hade varit yngre hade jag också slutat, sa han, men nu vågar jag inte. Jag blir nog kvar här till pensionen. När han sa det, då högg det till i bröstet på mig. Fan, det är rena helvetet detta, tänkte jag. Hur många kollegor ska jag få se gå under innan jag slutar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar