Idag, i den globaliserade värld och det genomkommersialiserade samhälle vi lever i, finns det en hel del egenskaper som premieras, men som lika fullt är kontraproduktiva. Några av dessa tänkte jag reflektera över här, i ljuset av en sol som höjer sig över dimman som lättar. Hösten är vacker, och ännu vackrare hade den varit om det inte vore för den smygomställning av högskolan som just nu genomdrivs i det tysta av Alliansen. Budgetpropositionen som ligger tvingar högskolorna att marknadsanpassa sig, att sätta ekonomi före kunskap på sin prioriteringslista. Detta sker i det tysta, är livsfarligt och måste uppmärksammas. Detta är mitt bidrag.
Den rationalisering och omfördelning, den kursändring som högskolevärlden tvingas anpassa sig till, ligger helt i linje med rådande diskurs. Överallt ser man tecken på den, här och här, till exempel. Valet att porträttera Percy Barnevik och sättet att lyfta fram hans egenskaper talar sitt tydliga språk. Tidpunkten är synnerligen väl timad. Tur eller skicklighet? Läser också i pappersutgåvan av SvD, i ett reportage om "Europas största konferens inom riskhantering och företagsförsäkring", anordnad av Federation of European Risk Management Associations. Överallt visar den sig, idealiseringen av och tron på möjligheten att ta kontroll, att sätta upp mål, bryta ner dessa i delmål och att genomdriva planen, planenligt.
Kanske är detta en konsekvens av det kaos som sprider sig i världen? Det är i alla fall inte svårt att förstå att man söker sig till gammal beprövad kunskap när världen som vi känner den skakas i sina grundvalar. Samtidigt är det så klart än viktigare att i tider av kris reflektera över frågan om vad som är den bästa lösningen och vägen ut ur krisen. Behöver vi verkligen mer av samma vara som försatte oss i kris, eller bör man tänka nytt? Lösningen är inte ökad handlingskraft, förfinade metoder för risk managment, mer kontroll och fler uppföljningar. Det var tron på detta som fick oss dit där vi är. Tron på att det går att kontrollera världen. Den är farlig.
Tron på och drömmen om kontroll är urgammal och vida spridd. Det är en fundamental kraft inbyggd i världens blivande. Och dess motpol är kaos och upplösning. Kontrollmakten är stark, motkrafterna svaga. Det kan illustreras av exemplet IKEA vars makt och inflytande i världen är enormt. Men makten kommer underifrån, från dem som lika gärna skulle kunna handla någon annan stans, men som ändå av olika skäl väljer att gå till lIKEA. Det är så makten fungerar. Det förhållandet går att förändra, om medvetenheten om dess logik och mekanismer ökar i samhället.
När en figur som Percy Barnevik dyker upp. En man som förkroppsligar alla de yttre attribut som förknippas med ledarskap, och säger sig kunna lösa världens problem (vill poängtera att detta inte är en kritik mot hans projekt Hand in Hand, som verkar lovvärt, det handlar mer om karaktären som sådan för vilken han utgör sinnebilden), då är det lätt att låta han (för det är oftast en man) får uppdraget. Ansvaret för skeendet förläggs då hos någon annan än mig. Det är så klart lockande, men är det inte just detta som lett fram till den kris vi nu genomlider? Är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att fördelningen av ansvar uppåt i såväl politiken som företagsvärlden inte har något med krisen att göra? Jag tror inte det!
Det är just det faktum att vi människor har så otroligt lätt att delegera ansvar till någon annan som är problemet. Den egenskapen i kombination med övertygelsen om att det går att hantera och oskadliggöra risker. Dessa två faktorer är jag övertygad kan förklara en hel del av det som just nu rullas upp framför oss. Vad som behövs nu är inte fler handlingskraftiga ledare, inte fler och bättre metoder för risk management. Det är en helt ny syn på världen och hur den fungerar.
Vi måste våga släppa kontrollen. Ge enskilda aktörer mer frihet, men också mer ansvar. Organisationer och samhällen ska inte styras uppifrån, utan underifrån. Helt andra egenskaper än de traditionella behöver idealiseras om vi skall kunna ta oss ur krisen och kunna hitta mer långsiktigt hållbara strategier för organisering av världen. Handlingskraft, hierarkiska ledningsstrukturer, ekonomiskt tänkande och modiga visioner är vad som premierats hittills. Men det är inte en framkomlig väg längre. Den värld vi lever i behöver styras efter andra principer.
Jag vill er mycket mer av ödmjukhet inför det oväntat oväntade. Tron på att risker går att planera bort är livsfarlig och inte hållbar. Vi måste istället acceptera att vi aldrig kan veta och utarbeta system som är så basala som möjligt, som fungerar även om det vi inte ens kan föreställa oss inträffar. Sannolikhetskalkyler fungerar, men bara i normalfallet. Men när det oväntat oväntade inträffar, så rasar allt och hela vinsten som arbetet med risk management genererat raderas ut. Det är alltså inte ens ekonomsikt försvarbart på lång sikt.
Och långsiktighet är nästa egenskap som behöver uppvärderas. Det går inte att styra en värld med ett tidsperspektiv som inte sträcker sig längre än nästa kvartalsrapport eller mandatperiod. Det är detta tänkande som premierar handlingskraft och måluppfyllelse och som gör att vi hellre lyssnar på någon som säger sig veta, än den som är tydlig med hur lite vi vet. Faktum är att vi människor vet mindre än vi tror och kan få för oss när vi ser alla framsteg som gjorts, och det är bristen på insikt om detta som leder till kriser.
Solidaritet är den tredje egenskapen som jag vill se mer av i världen. Och med solidaritet menar jag inte bistånd, utan en politik som bedrivs i enlighet med insikten om att alla levande varelser på jorden är ömsesidigt beroende av varandra.
Den sista egenskapen som jag saknar är den viktigaste, för den understödjer de övriga. Det är förmågan till kritiskt tänkande. Den håller på att bortrationaliseras, av ekonomiska skäl. Kritiskt tänkande stör de ekonomiska modellerna, och idag är det modellerna som gäller, inte verkligheten där ute. Livet på jorden.
Ekonomin har slutat vara ett verktyg för välstånd. Ekonomin har kommit att bli ett självändamål, en kraft som blivit sitt eget syfte. Ekonomiskt tänkande har tagit över och har oss alla i sitt grepp. Därför behövs en spridd och ökad förmåga till kritiskt tänkande. Därför behövs ödmjukhet, långsiktighet och solidaritet. Ansvar måste tas, inte delegeras.
Överge tanken på beslutsamhet till förmån för lyhördhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar