måndag 19 september 2011

Kunskap och lärande mellan aktörer i samspel

På väg mot Smögen. Två dagar, internat och (förhoppningsvis) givande samtal om det som kommit att bli ett allt viktigare vetenskapliga intresse för mig på senare tid. Av nöd, men lika mycket av lust, och för att det visat sig vara viktigt. AIL, som är temat för internatet, ser jag som en väg framåt. Det är ett sätt att korta vägen mellan kunskapen och dess implementering i samhället. En väg framåt för högskolan och för samhället. Ett löfte om något stort.

Kunskap har inget värde i sig. Kunskap måste användas för att man skall kunna uttala sig om dess betydelse. Bara i relation till dess användbarhet går det att värdera kunskap. Och ett sätt att snabba på den processen, ett sätt att korta avståndet mellan kunskapande och användande parter i världen är att tänka kring kunskap på helt nya sätt. AIL är ett sätt att tänka i sådana nya banor, ett sätt att skapa kunskap i samverkan mellan olika parter, mellan akademin och arbetslivet.

Det innebär att maktförhållandet mellan vetenskapen och samhället omförhandlas. Kunskap är i enlighet med ovanstående tankar inget man kan äga, den finns bara och får sitt värde i och genom användandet. Den är ett medel, inget mål. Verktyg.

Ibland kritiseras AIL för att sälja ut akademin till marknaden. Inget kunde vara mer fel. Visst finns det risker och självklart går det att använda AIL på det sättet. Men det finns inget i just denna kunskapsteori som predestinerar dess utövare att tumma på den akademiska hedern. Hur man väljer att arbeta med konceptet bestämmer man själv. Kritiken bottnar i en ovana vid att tänka nytt. Den handlar om ovilja att överge det tryggt invanda och det man känner igen. Människor är ofta trygghetssökande, och AIL handlar om att tänka nytt. Bara så blir det användbart, och att kritisera det osett och otestat för att det går att missbruka det, det kan jag bara se som ett uttryck för rädsla. Rädsla för att röra sig på okänd mark.

AIL innebär för akademin om att släppa taget om såväl processen och resultatet av arbetet. Men det är inte bara en förlust, man vinner något också. Genom att ge får man mångfaldigt tillbaka. Och det man ger, eller överger, är prestigen, den oinskränkta makten och tron på sin egen förträfflighet. Det man vinner är inblick i och förståelse för samhällsrelevanta problem. Nya frågor att få vara med och lösa. Tillgång till problem som skärper och utvecklat den vetenskapliga kompetensen. Det man förlorar är alltså akademiskt dödkött, och det man vinner är ökad förmåga. Om man ställer saken på sin spets och om man tillåts skjuta lite från höften, vilket jag hoppas då detta är en bloggpost och inte en vetenskaplig artikel.

Jag vill sätta igång samtal om detta med Arbetsintegrerat lärande. Vad är det? Det vet vi inte, det är frågan vi jobbar med. Det är temat för internatet. Alla tankar om och synpunkter på AIL är välkomna. Reagera, kommentera. Invänd, håll med, ställ kritiska frågor. Allt som leder framåt ser jag som välkomna bidrag till byggandet av detta nya sätt att se på kunskap.

AIL finns inte, det håller på att uppfinnas. Och det är så det måste förbli, om ni frågar mig. AIL är en process, en process som insett vad det innebär att vara just en process. Ett kontinuerligt blivande, som aldrig blir färdig. Den lever av problem, och dess uppdrag är inte att ta patent på lösningen av problemen, det är att upplösa dem och röra sig vidare mot nya problem. Ständigt nya problem, ständigt nya utmaningar. Det är vad AIL handlar om för mig.

Mina kompetenser står till processens förfogande. Och i mötet med andra kompetenser, tillsammans, arbetar vi med problemen som finns överallt. Ingen äger resultatet, det är alla ingående parters gemensamma egendom. Såväl arbetslivet som akademin har mycket att lära och jobba med innan utopin har realiserats, men den är i högsta grad levande. Jag tror på detta, på allvar.

Bussen färdas genom Bohusläns kustnära landskap. Det är fuktigt och kallt, men soligt. Ser ut att bli en bra dag. De yttre förutsättningarna är i alla fall utmärkta. Återstår bara de sociala förutsättningarna. Om dem vet ingen något, ännu. Snart blir vi varse. Internat. Två dagar fyllda av potential för givande möten. På fint hotell vid havet. Det är en av alla de saker jag älskar med mitt arbete.

Förutsättningarna är goda, och jag tror som sagt på detta. På förutsättningslösa samtal och på AIL, på en ny och mer nytänkande akademi i samhällets tjänst. Jag tror på framtiden. Just nu gör jag det. Får försöka att inte glömma det. För det kommer att komma dagar präglade av svartsyn. Så är det. Det går upp och det går ner.

Smögens havsbad. Här kommer jag!

Inga kommentarer: