Läser om den kinesiske miljardären som vill köpa mark på Island, eller en "del av Island" som det står i DN. Det sätter igång fantasin, och får mig att tänka vidare på det jag skrev igår, om vetenskaplig kunskap som ett resultat av samproduktion. Pengar, eller kanske snarare välstånd, är ett fenomen som kan förstås på liknande sätt. Ekonomi är också ett slags relation.
Vill påpeka att detta inlägg inte handlar om politik, inte partipolitik i alla fall. Vad jag menar, med stöd i kulturvetenskaplig kunskap och vetenskapliga rön, är att ekonomi är något som växer fram relationellt. Ekonomi, som jag ser på saken, är inte en ändlig resurs. Det finns inte en bestämd mängd pengar i världen som sedan fördelas. Den enes lycka är med andra ord inte automatiskt någon annans olycka. Ekonomi handlar om förväntningar, om tillit och om relationer mellan aktörer. Ekonomi uppvisar mycket stora likheter med kultur.
Pengar ger makt, och påverkar innehavaren. Den som har pengar kommer automatiskt att få lättare än den som inte har pengar att realisera sina drömmar. Därför finner jag det oerhört intressant att se vad rika människor väljer att göra med sina rikedomar, hur de använder sina pengar. Det säger något om vilka drömmar man har och vilken värld man vill leva i.
Det är ofta ingen vacker syn. Gadaffi och Sadam samt Ceauşescu, och andra diktatorer, byggde monument över sig själva och vältrade sig i lyx. Rikedom leder inte sällan till egoism. Ekonomiskt oberoende tar fram de sämsta egenskaperna hos många av dem som lyckas uppnå det mål som de flesta strävar efter, att bli rik. Finns hur många exempel som helst på att lycka och rikedom sällan går hand i hand. Visst gråter de flesta i en limousine än på en parkbänk, men det är ändå en klen tröst. Undantagen till detta, som så klart också finns, är ingen ursäkt, de bekräftar bara regeln.
Vad jag vill visa och samtala om här är relationer, och konsekvenser av sådana. Det leder mig till slutsatsen att drömmen om och strävan efter rikedom är bättre, vackrare och leder till större lycka för fler, än uppfyllandet av den samma. Dessutom har det visat sig att samhällen med stora klyftor mellan rika och fattiga är samhällen med störst problem (Här finns en bra sida där fakta om detta har samlats). Generell lycka och välstånd i ett samhälle verkar hänga samman med små klyftor mellan de rikaste och de fattigaste.
Slutsatsen jag drar av ovanstående resonemang blir att det är bättre för alla, även för den som lyckats bli rik, att samhället på något sätt återtar en del av pengarna. Dock inte så pass mycket att incitamentet att sträva efter rikedom försvinner. Strävan efter ekonomiskt oberoende är bra och samhällsbärande, men inte uppfyllandet av drömmen. Och ju fler som har häng på drömmen desto bättre för alla. På samma sätt som kunskap växer relationellt, växer rikedom i interaktionen mellan människor. Och ju fler som är med i "matchen" desto större blir välståndet för alla. Ju fler som tar ansvar och känner sig delaktiga i processen, desto mindre problem.
Samhällets långsiktiga överlevnad är vad som ligger i potten. Den kan bara säkras om så många som möjligt bjuds in i de samtal som bygger samhället. Man kan tänka sig olika sätt att få igång kunskapsprocesser och utjämna de ekonomiska klyftorna. Jag vill dock inte ge mig in i debatten om vilka sätt som är de bästa, men fakta i målet visar att det är den enda vägen som leder till samhälleligt välstånd. På samma sätt som min kunskap växer genom att utmanas och kritiskt granskas av andra, växer mitt välstånd genom att jag tvingas dela med mig. Ju fler som är delaktiga i kunskapsprocesser och ekonomiska reaktioner, desto bättre för alla.
Visst finns det mål och mening med vår färd, men i all fall målen mår bäst av att förbli ouppnådda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar