söndag 17 juli 2011

Barack Obama, mellan hopp och förtvivlan

Läser i DN idag om Obamas återvalskampanj, om att han även denna gång samlar stora summor med hjälp av många små bidrag. Han är folkets man. De breda lagrens röst i samhällstoppen. Håller tummarna för att han ska återväljas, att han skall lyckas mobilisera folket. Makten kommer underifrån. Det visade han förra gången. Det är den stora massan som styr. Mängden reglerar de stora skeendena. Oundvikligen är det så. Och efter att jag läste Obamas bok, Att våga hoppas. Tankar om den amerikanska drömmen, hoppas jag och drömmer jag. Om en bättre värld.

Jag trodde på Obama. Tror fortfarande på Obama. Och jag vet att makten kommer underifrån. Är övertygad om och ser tecken på det överallt, att ingen enskild har något att sätta emot massan. Det är inte Obama det är  fel på. Det systemet han tvingas verka inom som man får skylla på. Han har makten, men det är också det enda han har, just nu. Makt och allmänhetens öra. Men han tvingas verka i ett system där andra krafter styr.

Obama är klok, och hans drömmar borde vara allas drömmar. Men mot kapitalet har han inget att sätta emot. Och kapitalet styr. Folket har makten, men det är kapitalet och ekonomin som reglerar skeendet i världen. En värld som är sammankopplad. Tyvärr är det så. Vad vi än tror och vill så är detta ett faktum. Kapitalet finns inte, det är resultatet av handlingar. Mångas handlingar. Just därför är det så verkningsfullt. Alla är en del av det, vare sig man vill eller ej.

Det är utgångspunkten. Obama är klok, men han verkar i ett system där det inte är en merit. Politik handlar inte om klokskap, det handlar om administration. Om att administrera flöden, ekonomiska flöden. Och dessa styrs av sin egen logik. Den gynnar inte klokskap, tvärt om. Klokskap säger att fattigdom är människovidrigt. Ekonomins lag säger, förmering av kapital, till varje pris. Det är problemet i världen idag. Att politik handlar om administration och inte om klokskap. Det finns bara utrymme för visioner i valkampanjer, bara då, när makten ska fördelas. Inte när den ska sättas i verket.

Det spelar alltså ingen roll vem som sitter på makten, kanske man kan tänka? Det spelar all roll i världen, säger jag. För den dag vi slutar tro på klokskap. Den dag då vi överger förnuftet, hur liten roll det än spelar i det skeende, den process, som frambringar världen. Den dagen är vi inte längre människor. Jag tror på Obama, men är skeptisk till det system han verkar inom. Jag gillar Amerika, men inte det sätt landet leds på.

Tron på förändring, att en annan värld är möjlig. Den ger mitt liv styrfart. Den fyller mig med kraft och mod, och den hjälper mig upp på morgonen. Klokskap, kritiskt tänkande och analytisk förmåga, det är vad jag klamrar mig fast vid. Det är mitt hopp. Obama förkroppsligar det. Om han inte lyckas, då kan ingen annan heller. Om Amerika inte kan vända skutan och komma tillrätta med sina problem, då är det inte hans fel. Det är fel på det system han verkar inom, som inte utgår från klokskap.

Samma gäller universitetsvärlden. Den ska handla om kunskap, om kritiskt tänkande, och den ska främja självständighet. Det finns paralleller här, mellan politiken och det övriga samhället. Det finns kopplingar mellan kunskap och kapital, mellan arbetsliv och akademi. Allt hänger ihop. Det som sker i Kina och USA, det får återverkningar här, och tvärt om. Tydligare fokus på logikerna som styr, oavsett vad som styrs. Det borde vara vägen fram, för samma logik finns och verkar överallt. 

Detta är saker jag tänker på, uppgifter jag ser och vill arbeta med. Jag vill dra mitt strå till stacken. Tror på min förmåga, men inte alltid på det system inom vilket jag verkar. Men alternativet är värre, att hoppa av och ge upp vore att svika allt det jag tror på och har lärt mig. Kapitulera är otänkbart.

Till hösten. Efter några veckor till av vila och ledighet. Då kommer jag tillbaka. Känner det. Lusten att lära, nyfikenheten och viljan att använda mina kompetenser, pockar på uppmärksamhet. Det rör sig i bröstet på mig. Något vill ut. Bubblar gör jag ännu inte, men det kanske kommer. Finns så mycket att göra, så mycket att lära, förstå och förmedla. Längtar tillbaka.

Några veckor till av ledighet bara. Lite mer vila. Ett par skönlitterära böcker, och resor. Sedan! Det finns hopp i förtvivlan. Ljus i mörkret. Bara man inte slutar tro. Bara man inte ger upp.

Ja, vi kan! Om vi är tillräckligt många som vill, då kan vi! En annan värld är möjlig. Många bäckar små ... Som sagt. Utan hopp finns bara mörker! Därför: Tro, hoppas, och ha tålamod. Varken mer, eller mindre är vad som krävs.

Inga kommentarer: