söndag 15 maj 2011

Myten om Truckern

Praktverket Trucking World Wide fungerar här som representant för böckerna om lastbilsförare, vilka till antalet är få men vars betydelse för människors föreställningar knappast kan underskattas. Den bild av lastbilsförare som förmedlas genom böckerna är också mycket enhetlig.
Boken gavs ut (första gången) 1984, men säljs fortfarande. Den består av en samling artiklar från tidningen TRAILERs första år. Journalisterna har följt förare och skildrar deras vardag i Australien, Alaska, Nordkalotten, Brasilien, Afrikas djungler och Saudi-Arabien. Andemeningen är emellertid att berättelserna är giltiga även för chaufförer i Sverige:
Varhelst i världen man möter en lastbilschaufför är han densamme. En ensamvarg som utan kompromisser envist utför det arbete han blivit satt till att göra. Det spelar ingen roll om han sitter bakom ratten på ett road train som dundrar fram genom Australiens outback, eller han står i en tillsynes ändlös kö vid en gränsövergång i Centraleuropa. Han visar samma tålmodighet och engagemang inför uppgiften. Den här boken handlar om den mannen. Den dokumenterar hans insats i världen. Den ger läsaren inblick i livet på vägen, slitet, ensamheten, och tristessen. Men påvisar också yrkesstoltheten, sammanhållningen och glädjen i arbetet. Det är en bok för alla människor i hela världen med intresse för trucking. (Trucking world Wide. 1984:1)
Den manlighet som knyts till lastbilsförarna konstrueras med hjälp av ett antal nyckelord eller teman vilka får strukturera min presentation.

Det första är miljöerna förarna arbetar i. Arbetet utförs visserligen i och med hjälp av lastbilen, men det temat är underordnat de extrema naturförhållanden som förarna har att bemästra. Chaufförerna framställs därmed indirekt genom beskrivningarna av miljön där lastbilen framförs. Förarna skildras som individer vilka med fara för eget liv osjälviskt utsätter sig för umbäranden för att leverera varor och gods till olika kunder:
Det har blivit ett gift i kroppen – nästan på samma sätt som med cigaretter. Ett gift som man har svårt att klara sig utan. Och därför fortsätter Hugo sitt jobb som långtradarchaffis på världens nordligaste rutt. En av världens tuffaste trader. Två gånger i veckan hämtar han styckegods från Luleå till Kirkenäs och Vadsö i allra nordligaste Norge med ett stenkast till ryska gränsen. Det är en trad som går genom Europas ödsligaste vildmarker där det ibland är tiotals mil mellan gårdarna. En trad som går genom fem olika språkområden. Längs hans trad talas norska, skoltiska, nordsamiska, finska och svenska. Det här området är också ett av Europas mest fruktade köldterritorier.
Med superlativen nordligaste, tuffaste, ödsligaste och mest fruktade, konstrueras på detta sätt lastbilsföraremaskuliniteter. Den som frivilligt ger sig i kast med sådant måste vara något särdeles. I Afrika, sägs det, saknas i princip vägar och där finns heller inga gränser för vad förarna tvingas utstå: ”Det var 25 år sedan Alex kom till Afrika. Förmodligen har han varit med om det mesta en långtradarchaufför kan ha mardrömmar om”.

Ett annat tema i boken är förarnas relation till andra män/manligheter. Den mest frekvent beskrivna relationen är den till polisen. Myndighetsutövarna görs till motståndare mot vilka förarnas manlighet kan jämföras. Poliserna, och det stelbenta regelverk dessa representerar, utgör ett hinder som förarna med olika knep måste övervinna:
Lagarna tillåter tre trailers efter en dragbil, eller tre släp efter en lastbil. Dessa ”dogs”, som trailer och släp kallas, är ofta 12,5 meter långa och tre- resp. fem-axliga. Men det händer att man hänger på ytterligare ett eller två släp. Ju längre ut i obygden man kommer, desto längre och tyngre blir ”road-trains”. I varje fall betraktar åkarna lagarna som mycket flexibla. Man kör efter parollen: – Ingen är skyldig, förrän han åkt fast!
Förarna tillskrivs ett pragmatiskt sunt förnuft och läsaren övertygas på olika sätt om att en lastbilsförare kan man lita på. I ett reportage om Alaska Highway intervjuas till exempel Jean-Baptist:
Vi frågar en aning försynt om Jean-Baptist någonsin kände sig rädd där han satt i sin kalla och översnöade hytt. – Oh, no. Jag har varit pälsjägare och kunde klarat mig därute hela förbannade vintern. Det fanns ju gott om renar, så inte hade jag behövt svälta. Nåväl, när det äntligen slutade ösa ned tog jag mig upp på highwayen och började gå mot Destruction Bay. Efter en halvmil mötte jag en polisbil som satt fullständigt inkilad i snön. Det var folk som var ute för att leta efter mig. När jag fick ut grabbarna var dom halvt ihjälfrusna. Så det var jag som fick rädda dom!
Även om förarna skildras som hjälpsamma och pålitliga gäller det samtidigt att de behandlas väl. En chaufför får i boken själv berätta hur han ständigt tvingades muta polisen för att överhuvudtaget komma någon vart:
Jag tröttnade tvärt en dag. Det var en lördag och jag var på väg till Nimba, trött, skitig och hungrig. Jag hade inte långt kvar när en sheriff stoppade mig. Han hade parkerat sin Fiat 500 tvärs över vägen. – Där stod han, den tuffe sheriffen, lutad mot sin bil. Han hade en cigarett dinglande i mungipan och högerhanden nonchalant vilande på pistolhölstret. Alex hade två alternativ: han kunde stanna och betala – han kunde köra sin gigantiska Autocar rakt över Fiaten. Alex valde det senare. – En Fiat 500 är som en ungbjörk. Du behöver bara luta dig mot den. Den fick ett helt nytt utseende, det kan jag garantera. Något platt, om beskrivningen tillåts.
En i sammanhanget viktig iscensättning av maskulinitet, som i boken presenteras som kompatibel med förarnas, är den som cowboyen representerar. När boken skrevs vid slutet av 1970-talet och under inledningen av 1980-talet sammanblandades ofta lastbilsförare med cowboys:
San Fransisco med sina mäktiga broar flimrar förbi i väster. Staterna Oregon och Washington slukar däck och timmar. Det är en trad full av skönhet och historia. Här såg guldruschen en gång sina hektiska dagar – här rådde vilda västerns obönhörliga lagar. Hit kom lycksökarna och äventyrarna. Här rådde nybyggaranda. Idag är hästarna borta – men inte hästkrafterna. Äventyraren finns kvar. Ibland har dom hatt och stövlar på. Revolvern brukar inte ligga för långt utom räckhåll. Historien har bara bytt skepnad en smula. För hundra år sedan hade Buttonwillow med största sannolikhet sitt casino och sin saloon. Fagra damer bjöd ut sina tjänster till dom genomridande kofösarna och äventyrarna utan mål. […] I dag står inga löddriga hästar bundna utanför Buttonwillows vattenhål. I stället trängs mäktiga och blänkande Kenworths, Peterbilds, Freightliners, Whites, Fords, GMC:s, Internationals och en och annan Mack utanför entrén.
Förhållandet till hem och familj är ett annat betydelsefullt tema. Förarna i boken presenteras visserligen i första hand som yrkesmän, eventuella familjer nämns bara på några få ställen i boken. Men utifrån dessa korta passager går det emellertid att utläsa en hel del information om vad en förare antas prioritera i livet: ”Visst låter det frestande. Ett jobb som kranförare hemma vid gruvan i Sydstavanger. Fasta arbetstider. Komma hem varje kväll till frun och de två barnen. Sova i egen säng varje natt. Och egentligen skulle inte heller inkomsten bli sämre. Han skulle tjäna sina 110.000 norska kronor per år”. För någon med familj och två barn låter erbjudandet onekligen rimligt, men här handlar det om mytens lastbilschaufför som antas vara annorlunda än andra människor:
Han skulle slippa den ständiga oron för att bränslet fryser mitt ute i vildmarken i 40 graders kyla. Slippa chansningarna att ge sig ut i rykande snöstorm. Slippa den nervpirrande körningen på ishala fjordvägar där bergväggen står rakt uppåt på ena sidan och där ”diket” på andra sidan är Norra Ishavet 400 meter längre ner. Hugo tänder sin cigarett och funderar med kisande ögon för att slippa röken i ögonen. Egentligen är det svårt att förklara varför man fortsätter. – Man har sin frihet. Friheten att stanna vid vilket fik man vill. Friheten att stanna och sova en stund när man blir trött. – Jag vet att det inte låter som någon stor frihet. Men jag kan inte förklara det på ett bättre sätt.
Ställd inför valet mellan friheten på vägarna i norr och tryggheten hemma hos familjen väljer truckern det förra. Paulo är en chaufför från Brasilien. Även han nämner en familj och en liknande valsituation:
På väg utefter väg BR 040 berättar ”fiscal” Paulo lite om sig själv. Vi får veta att han är gift och har sex barn i åldrarna 7 – 29 år. Han berättar om hur mycket en bil betyder för sin ägare: hur de brasilianska förarna älskar sin bil – lika mycket som familjen. Det är därför dom flesta, även äldre bilar ofta är så välvårdade.
Hur mycken omsorg familjen ägnas nämns inte, vilket visar vad mytens förare antas prioritera – arbetet och lastbilen. Endast en artikel avviker från det mönstret. Den handlar om truckingfestivaler. När föraren inte är i tjänst kan han uppenbarligen kosta på sig att visa upp en mer nyanserad manlighet än när han sitter bakom ratten. I den artikeln framgår att chaufförerna är ”lika familjebundna som alla andra”, men passagen är ett undantag från resten av boken som genomgående reproducerar bilden av lastbilsförare som män vars huvudprioritet i livet är lastbilen och uppdraget.

Nästa tema är förhållandet till kvinnor/kvinnlighet. Kvinnorna som framträder i boken placeras nästan uteslutande inom en omvårdande servicesektor. Endast två namngivna kvinnor bryter mot det mönstret. Bara en av dem är chaufför. I boken nämns kvinnliga chaufförer endast i två korta passager. Den ena utgörs av en bisats i en längre hyllning av lastbilsföraren som man: ”Personifieringen, hjältarna, stjärnorna – låt oss inte undvika ord som primadonnor – tycks höra hemma inom truckingen.” Den andra ser ut så här:
Vi släntrar över till den punkterade bilen och hälsar på Mary medan hon drar på sig sina boots. Stereon dånar i förarsätet och dom gamla Elvis-låtarna tycks nästan som om dom vore skrivna för truckers. Mary lämnar över sitt kreditkort till servicegänget. – Är på väg till San Fransisco. Stannade bara till för däckets skull. Efter en kopp kaffe är jag ute på vägen igen. Jag har lasten full med möbler som måste vara i Frisco före gryningen.
Värt att påpeka här är att författarna inte gör någon speciell poäng av att föraren är kvinna. Så länge hon sköter sitt jobb tillåts hon uppenbarligen smälta in i den manliga gemenskapen, men det gäller bara så länge som hon lever upp till idealbilden av en lastbilsförare. Den andra kvinnan som presenteras med namn heter Kelly. Hon kör visserligen inte lastbil, men liksom Mary lever hon upp till det maskulina mönster som boken i övrigt är uppbyggt efter:
[Innan] vi når Tok får vi syn på en ensam flicka som kommer ridande på en häst. En aning förvånade stannar vi mitt ute i vildmarken, miltals från någonstans för att prata en stund med Kelly Wilson. Bredvid henne står en hund som i våra ögon mer liknar en varg. Ur packningen till hennes extrahäst skymtar vi kolven på ett gevär. Kelly Wilson berättar att hon är på väg till Winnipeg, en sträcka på 500 mil. Hon har campat under sin långa väg. Vår första fråga är kanske en aning fånig, men för oss ganska självklar. Är hon inte rädd för björnarna? – Jag gillar inte björnar, svarar Kelly helt frankt. Men så länge dom låter mig vara i fred har jag ingen anledning att ge mig på dom. Försöker dom sig på några tricks så skjuter jag direkt. Vi behöver bara möta hennes blick för att förstå att Kelly Wilson menar allvar.
Respekten inför den ensamme äventyraren är densamma oavsett individens kön, men det är uppenbart att bedömningen sker utifrån en manlig mall. Mary och Kelly är åtminstone de enda kvinnorna i boken som presenteras som subjekt, alla andra bara nämns i förbifarten och uppmärksammas främst för sitt utseende: ”En snygg servitris förklarar …”, ”Här är tjejerna mer än vanligt vackra och tjänstvilliga …”, ”Servitriser springer benen av varandra med kaffekannorna ångande heta.”. Prostitution nämns vid några tillfällen. Företeelsen förhärligas kanske inte, men framställs ändå som en oundviklig och inte speciellt problematisk del av förarnas vardag: ”Boom Prato är en bordell. – Det finns en i varje by, säger Paulo. José och Paulo skryter om sin nya bil och Boom Pratos flickor måste till varje pris inspektera Scanian. Den fick godkänt. Framförallt var man imponerad av sängen!”. Sättet att skildra prostitution och prostituerade på gör något med uppfattningen om företeelsen eftersom de problem som faktiskt går att hänföra till prostitution ignoreras. Kvinnorna i en by sägs till exempel vara så pass vackra och tillgängliga att
[det] råder totalförbud för oss Di Gregorioanställda att stanna ens för en kopp kaffe. Förr var det hopplöst att få grabbarna att fortsätta. Och när dom äntligen kom i bilarna igen försökte dom köra in den förlorade tiden. Det brändes massor av onödig soppa och punkteringarna ökade lavinartat. Till slut ledsnade Augostinho Di Gregorio och utfärdade förbudet. Om någon av oss stannar här, ja då blir det kicken direkt. Så nu kör alla Di Gregorio-förarna förbi den lilla byn men inte utan avundsjuka blickar på bilarna som står parkerade utanför entrén.
Förbudet utfärdades för att skydda bilarna och transportuppdragen, inte för att prostitution var en företeelse åkeriägaren tog avstånd från, eller av omsorg om kvinnorna. Föreställningen att kvinnors uppgift är att finnas till för mannen när han behöver henne reproduceras på liknande sätt genom hela boken.

Vilka förare är det som valts att representera yrkeskåren? En av dem är svensk, han beskrivs lite mer ingående än övriga: ”Det går väl an att lossa nu, säger Christer. Men häng med och riv kapellet i sommar, i 50 graders värme! Då flinar man inte precis”. Christer presenteras som en helt vanlig chaufför vid 1980-talets början. 1979 började han köra gods till och från Saudi-Arabien. Tio gånger om året tar han ”svängen” på tre till fyra veckor. Hans berättelse blir oundvikligen extraordinär med tanke på arbetet han utför och hans förhållningssätt till det, oavsett hur han själv ser på saken: ”Skriv nu för fan ingen romantisk äventyrsskildring, säger Christer till mig redan vid starten från Sverige. Köra på Saudi är ett jobb, kanske lite krångligare och annorlunda, men i princip som vilket annat chaffisjobb som helst”. Det är emellertid svårt att inte göra beskrivningen av en resa med en chaufför till Saudi-Arabien till en hjältemyt. Bara genom att berätta om en förare som lossar gods i 50 graders värme och som dagligen tvingas hantera tullare” som inte verkar bära sina Colt 45:or för prydnads skull”, skapas en hjälte. När han talar om ”saudi-traden” som vilket transportuppdrag som helst blir det indirekt en beskrivning av manlighet, eftersom ”[de] som kommer med de vildaste historierna är sådana som kört en enda sväng till Riyad och sen lever resten av livet på det …”. Sådan är inte Christer.

Boken knyter på dessa sätt vissa speciella egenskaper till gruppen lastbilsförare, och eftersom majoriteten av omskrivna förare är män blir det samtidigt en konstruktion av maskulinitet.

För att visa att berättelsen går att översätta till olika medier väljer jag att i nästa bloggpost beskriva den förmodligen mest inflytelserika källan till föreställningar om lastbilsförare, nämligen filmen Convoy (jfr Agar 1985:166).

Inga kommentarer: