måndag 2 maj 2011

Kulturvetenskap är ingen vetenskap!

Kulturvetenskap skriver jag här, och som utövare av detta presenterar mig allt som oftast. Eller etnolog, kulturvetare och i sällsynta fall som folklivsforskare. Ingen av benämningarna är bra, någon är direkt missvisande. En är helt felaktig. Kulturvetenskap, det är en term som, även om jag använder den frekvent, leder tanken helt fel. Om det handlar veckans första bloggpost.

Kultur är helt enkelt ett alldeles för komplext och mångfacetterat studieobjekt för att kunna rymmas inom ramen för det snäva begreppet vetenskap. Kultur är och betyder olika saker beroende på hur man närmar sig den, var man är och vem man frågar. Och det är som det ska. Det är inget problem, det är utgångspunkten.

Science är mycket snävare än det svenska, vetenskap. Och det är ju bra. Vetenskap är mer inkluderande än science. Men, nej. Kulturvetenskap är ingen bra term. Cultural Studies, eller Kulturstudier är mycket bättre. Kulturvetenskap använder jag enbart av strategiska skäl. Ämnet kulturvetenskap är marginaliserat och sett över axeln tillräckligt mycket som det är, utan att man ska behöva ta den striden i akademin.

Ändå, faktum kvarstår. Kulturvetenskap är ingen bra definition. Om inte begreppet vetenskap omdefinieras, vill säga. Det vore så klart det bästa, för alla. Ingen tjänar på nuvarande definition, utom dem som erhåller forskningsmedel och som gör karriär och hamnar på betydelsefulla poster i samhället. För dem är det så klart bra, men inte för samhället eller någon som lever i kulturen.

Vetenskapen om kultur måste se annorlunda ut och måste bedrivas på andra premisser än annan vetenskap. Därför är begreppet Kulturstudier bättre, för det signalerar att det handlar om en verksamhet som aldrig blir färdig. Studier av kultur resulterar aldrig i en fördjupad förståelse. Kunskapen om kultur är och kan aldrig vara additativ. Kultur är och blir i hög grad det människor vill att det ska vara. Kultur är därför per definition föränderlig, komplex och kontextbunden. Och det ställer krav på den som vill studera den, andra krav än vad som gäller för till exempel studier av mattematik.

Så fort man uttalar sig om kulturen är man med om att låsa fast den, åtminstone om man svarar på frågan på ett vetenskapligt sätt. Frågan: vad kommer du fram till, den är förödande för kulturen. Genom att svara på den förstör man studieobjektet och förändrar förutsättningarna för vidare arbete. Genom att svara på hur det är, vilket alla utövare av vetenskap förväntas göra, undergräver kulturvetaren både det som studeras och den egna positionen inom akademin.

Dubbelbestraffning, det är vad det handlar om. Och det är förödande, inte bara för oss som studerar kultur. Det hade jag kunnat hacka i mig, om det inte vore så att jag oroades av den utveckling jag ser inom akademin. Om detta bara handlade om mig, om mitt ämne och om min anställning, då vore jag den förste att skriva under på att kritiken vore patetisk och småsint. Det är inte alls det som det handlar om. Jag kan göra något annat. Ibland tror jag till och med att det vore det bästa. Jag mår dåligt av att kämpa i motvind, och skulle troligen personligen må bättre av att ställa mina kompetenser till någon annan typ av organisations förfogande.

Men nu är jag där jag är, och jag är orolig. Mycket orolig till och med, för vart vi är på väg, som samhälle och som akademi. Samtidigt ser jag att mitt ämne kulturvetenskap förfogar över potenta verktyg som kan och bör användas både mer och bättre.

Kulturstudier är inte bara en verksamhet, det är också ett verktyg för förändring. Kulturstudier befinner sig, liksom samhället, i rörelse. Kultur liksom studierna av den skulle kunna bidra till så mycket mer än vad som är fallet idag. Men för att komma dit, för att ämnet skall kunna vara med och bidra till ett långsiktigt hållbart samhälle, måste en annan förståelse av begreppet vetenskap anammas. Jag ser ingen annan väg framåt.

Det är svårt, det säger både studenter och kollegor, allt oftare och med allt större emfas för varje år som går. Ja, det är svårt. Men det gör frågan än mer brännande och viktig. Vetenskap är per definition svårt, annars är det något annat det handlar om. Akademin är den plats där världens och livets stora och svåra frågor studeras. Förstår man bara det, då är mycket vunnet. Kultur är ett så pass svårt ämne att det aldrig kommer att nå vägs ände. Kulturens hemlighet kommer aldrig att avslöjas. Det svåra är att inse och acceptera det. Men när man väl gjort det, då händer något. Då bedrivs arbetet på andra premisser och då är det inte lika svårt alls.

När man insett att det enda man kan göra är att fortsätta studera, kultur. Att man aldrig kommer fram till något. Och när den definitionen av verksamheten nått spridning i samhället. Då öppnar sig stora möjligheter, för samhället.

Kultur är inget passivt objekt som går att beskriva. Kultur blir till och förändras i och genom att den blir studerad. Därför kan och får kulturstudier inte vara en verksamhet som tvingas in i en på förhand utarbetad mall för verksamheten. Kultur är som studieobjekt betraktat väsensskilt från det som studeras inom ämnena fysik, biologi och kemi. Och bara för att det fungerar där betyder inte att det fungerar överallt.

Föreställningen att vetenskap är en homogen verksamhet som kan slimmas och anpassas till en mall, det är, vill jag påstå, ett stort hot mot samhällets långsiktiga överlevnad. Genom att bara lyssna på den som uppfyller på förhand definierade kriterier, det är som att lita mer på kartan än på terrängen man orienterar sig i. Ändå är det precis vad vi håller på att göra. Med öppna ögon håller vi på att skapa en akademi som mer levererar måttbeställd kunskap, än undersöker världen förutsättningslöst. Farligt? Det är förödande!

Kultur ska studeras, inte låsas fast i vetenskapliga rapporter. Kultur ska levas, inte göras karriär på. Kultur är en kompetens, inte ett arbete.

Kultur angår alla!

2 kommentarer:

Andreas sa...

Och på det sättet går kulturer under, att lägga ett lock på studieobjekten ger inte tillräckligt mycket näring. Jag antar att också är på det sättet stora imperier fallit genom historien. De har inte varit villiga till att anpassa sig till nya situationer, eller inte haft den förmågan. Kanske det är så att en institutionalisering innebär stagnation. Det vore ett intressant forskningsområde; Kulturers behov av nya idéer, eller historiska förhållningsätt till anarkism inom kulturell evolution.

Eddy sa...

Institutionalisering innebär stagnation. Det håller jag med om Andreas! Och forskningsområdet låter intressant, och viktigt!