lördag 9 april 2011

Kulturvetenskapens mål måste förbli en hägring

Tomas Tranströmer fyller 80 år snart (se här). Det tillsammans med erfarenheten av att här under våren, förundrad vandrar genom Roberto Bolanos myllrande bok 2666, är upprinnelsen till dagens bloggpost. Och vatten på min kvarn, stöd för relevansen i det jag tänker säga, får jag i dagens Svenska Dagbladet, där Bolanos diktverk, Det okända universitetet idag recenseras.

Jesper Olsson skriver i recensionen att:
Bolaños berättelser eller berättande – för det tycks ständigt befinna sig i rörelse, som om det inte kunde avslutas – har en energi och oro som är svår att värja sig emot. Det är inte så konstigt, eftersom det ofta vevas i gång på klassiskt manér: någon har försvunnit och måste återfinnas; en gåta måste lösas. Men givetvis uteblir lösningen. Resans mål förblir en hägring.
Detta att resans mål förblir en hägring knyter an till väldigt mycket till mina tankar om kulturvetenskap, om kulturvetenskapens roll och dess styrka. Den kunskap och de insikter som mitt ämne skapar och förmedlar till samhället är av just den karaktären. Likt ett troll som skyr solen för att inte förvandlas till sten måste alla kunskapsmål som rör ämnet kultur förbli just en hägring. Så fort kunskapen belyses och formuleras i exakta termer stelnar den i sina former och förlorar därmed sitt värde.

Kulturvetenskap är en resa, ständigt på väg, mot ett mål som måste förbli en hägring. Förstår man det förstår man det viktigaste som finns att säga om kultur. Forskar man om en ständigt föränderlig storhet, vilket kultur är, då får man inte falla till föga för det begär efter sanning som är så spritt i samhället. Men det kostar på, och det är ibland svårt att finna stöd inom akademin för arbetet. Ständigt lockar forskningsråd och andra med pengar och ära för den som ger folket vad folket vill ha, sanningen.

Paradoxen är dock att sanningen, om kultur i alla fall, är att det inte finns någon sanning. Den sanningsenlige kulturvetaren får alltså leva i ett ständigt moment 22. Även om det många gånger är tungt så orkar jag. Att vara sann mot sig själv. Att stolt kunna ses sig i spegeln varje morgon och uttala orden: Du gör i alla fall det du tror på. Det är värt mer än pengar och ära!

Stöd på vägen, och hjälp att inse fakta, det går att finna på andra ställen än inom akademin. Hos Tomas Tranströmer, och Roberto Bolano, till exempel. Att begreppet människa är mångfacetterat och ibland motsägelsefullt, föränderligt och i ständig tillblivelse. Det behövs ingen forskning för att visa. Det räcker att läsa dikten Romaska bågar,  

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
’Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt. 
Finare än, och mer tankeväckande, går det inte att uttrycka saken. Forskning visar må vara ett kraftfullt verktyg för att få  människor att ta till sig det man har att säga. Men kunskaper och insikter om kultur är mycket mer direkta och mycket mer komplexa för att fångas i en vetenskaplig formel. Kulturen finns överallt.

Människa blir vi, alla. Men färdig blir ingen. Och det är som det ska. Samma med kulturen. Den blir aldrig färdig, bara till, och till, och till i oändlighet. Att Tranströmer av regeringen utsågs till professor i veckan, är bara följdriktigt.

Finns inte så mycket mer att säga. Det är helg nu. Men kulturen tar aldrig ledigt. Den finns, verkar och blir till där ute. Valv bakom valv öppnar sig, både inne och ute. Solen skiner. Lockar med värme, liv och myllrande intryck. En hägring, att upptäcka. Igen, och igen.

Skäms inte, kulturvetare, för att du inte kan leverera sanningar. Var stolt!

2 kommentarer:

Anonym sa...

mycket fint och bra skrivet. tacksam för bloggen!

Eddy sa...

Tack Annonym! Nu orkar jag ett tag till!