Denna bloggpost uppmärksammar filmens teknologier, vilka är nödvändiga förutsättningar för allt filmskapande. Efter att har sett en massa filmer där droger förekommer i handlingen har jag lagt märke till hur svårt det är rent tekniskt att skildra bruket av alkohol och droger, att göra det filmiskt intressant. Det ligger delvis i sakens natur att det är svårt, för effekten av droger pågår som bekant inuti den kropp som utsätts för den aktuella substansen. Ändå är det vanligt att intaget av droger spelar viktiga roller i många filmers dramaturgi.
Majoriteten av dem som varit på bio vet därför hur man tar kokain, inte för att det bara finns ett enda sätt utan för att det så gott som alltid skildras på samma sätt, med hjälp av en spegel, ett rakblad och en hoprullad sedel. Förhållandevis få vet dock hur ett kokainrus känns då det i princip är omöjligt att skildra visuellt eller verbalt, även om försök har gjorts. Filmens teknologi bär oundvikligen på en lång rad begränsningar och en av dessa är att det endast går att skildra det yttre, ytan.
Hur går det då till praktiskt när bruket av heroin skildras på film? Vilka inneboende gränser finns i filmmediet? För att få uppslag till en sådan diskussion riktas uppmärksamheten mot den mästerliga filmen Requiem for a dream, regisserad av Darren Aronofsky. På DVD-boxen står det att Aronofsky, ”skapat en mycket visuell och skakande film. Med ett originellt bildspråk och berättargrepp samt sitt experimentella ljudarbete skildrar han missbrukets allra innersta väsen.” Frågan är, hur går detta till rent tekniskt, vilka bilder och ljud används för att skildra bruket och effekterna på kroppen av heroin? Hur skildras missbrukets allra innersta väsen?
Heroinet förs omgående in i handlingen genom att huvudrollsinnehavaren efter några minuter pantsätter en TV som han tagit från sin mor för att få pengar till heroin. Sedan följer ett snabbt klipp till ett mörkt rum där en påse öppnas med tänderna. Klipp till en närbild på en tändare som brinner. Oerhört snabba klipp med extrema närbilder av först pulvret som löses i vatten, vätskan som bubblar i en kapsyl och innehållet som sugs upp i en kanyl. Närbild av en pupill som vidgas. En ny kanyl som fylls och omgående visas en annan pupill som vidgas. Hela sekvensen är ljudsatt med dunkande musik och närgångna ljudeffekter av fräsande vatten, vätska som sugs upp i kanylen och suckar av välbehag. Sedan klipps direkt över till en panoramabild där huvudrollsinnehavaren och hans kompis diggar till musik i en lägenhet och skrattande uttrycker tillfredställelse över reaktionerna som drogen framkallar. Allt flimrar förbi på några få sekunder. Man hinner knappt se vad som händer, ens när man tittar på sekvensen i slowmotion.
Genom hela filmen visas med regelbundenhet denna typ av snabbt förbiflimrande sekvenser varje gång någon nyttjar droger. Allt drogbruk skildras på samma sätt – mammans missbruk av kaffe och tabletter, marijuanarökning samt sniffande och injicerande av heroin – med hjälp av oerhört snabba klipp och suggestivt ljudsatta sekvenser. (Från ett könsperspektiv kan det vara intressant att lägga märke till att heroinet av de manliga karaktärerna intas medels kanyl, medan kvinnorna tar drogen genom att dra in den i näsan från en spegel via en rullad sedel). Detta oavsett om det är i filmens inledningsskede, där drogerna framkallar positiva känslor, eller mot slutet då den oundvikliga undergången är nära för alla inblandade. Det som skiljer skildringarna åt är vad som händer efter klippen när reaktionerna av drogen beskrivs. I början är det vällust och lycka som utageras, men mot slutet blir gesterna allt mer intetsägande och det som antas hända inombords är i princip att rollkaraktären lyfts upp till ett normaltillstånd.
Sättet att skildra intagandet av heroin är en populär filmisk strategi att iscensätta drogmissbruk. I filmen Gridlock’d används nästan exakt samma klippmetod vid ett par tillfällen, men i Gridlock’d handlar det om ett förment komiskt sammanhang. ”A verry funny adventure”, står det på framsidan av DVD-boxen och, ”Fresh and funny twist on the buddy movie”, står det på baksidan. Samma heroin och samma metod att injicera det, skildrat i två helt olika sammanhang.
Och dessa kan i sin tur jämföras med vad man som publik får bevittna i Stefan Jarls film Ett anständigt liv (se även här), där autentiska missbrukare visas och där heroinet så att säga injiceras ”på riktigt.” Strax efter inledningen av filmen visas en svartvit stillbild av en glad kille. Berättarrösten säger, ”Det här är Stoffe. Han är död nu.” Sedan växlas det över till rörliga bilder i färg.
En närbild på en smutsig hand som plockar med en kanyl. Ur en tygpåse tar handen fram en sked. Bilden zoomas ut. En man framträder. Han sitter på golvet på en offentlig toalett. På huk sitter han och använder toalettlocket som underlag för handhavandet av ”verktygen”, det vill säga skeden och den kanyl han plockat fram. Så lyfter han på locket. Spolar toaletten, och fyller kanylen med vatten från holken. Han fäster nålen på kanylen och sprutar lite vatten genom den. Sedan plockar han av nålen igen och öppnar en ampull med vitt pulver som hälls i skeden. Han droppar lite vatten på pulvret och värmer det sedan försiktigt över lågan från en tändare. Innehållet sugs därefter upp i kanylen. Nu klipps tittaren över till en närbild av ”Bosse”, som intervjuas på en annan plats, om hur vanligt det blivit med heroin i Stockholm. ”Det är lättare att få tag på heroin än en varmkorv”, säger han. Nytt klipp till mannen på toaletten som nu sitter på toalettlocket. Han fokuserar den fyllda kanylen och nålen. Med tänderna drar han åt en rem runt armen som visar sig vara full med sår. Han letar efter en ådra att sticka sig i och får hålla på en stund. Till slut hittar han en på insidan av överarmen. Där sticker han in nålen. Och med smutsiga naglar skjuter han innehållet i kanylen in i sitt blodomlopp. Nytt klipp tillbaka till Bosse som visar sina underarmar. De är också fulla med ärr efter nålstick. Nytt klipp, tillbaka till toaletten där mannen lossar på remmen, drar några halsbloss på en cigarett och lägger sedan upp fötterna mot väggen och lutar sig tillbaka mot toalettens vattenbehållare. Mannen på toaletten genomgår ingen som helst iakttagbar förändring på grund av heroinet. Han sitter bara där orörlig.
I filmen finns ytterligare en skildring av heroinbruk. Det är en man och en kvinna som delar på en dos. Båda injicerar drogen efter att den värmts över en sked. De sitter i en smutsig trappuppgång. Han skjuter in drogen i en åder på armen, hon i en åder på foten. Sedan sitter paret i trappan och samtalar, och om man inte visste att de skjutit heroin är det omöjligt för ett otränat öga att ”se” att de är påverkade.
Ett sätt att se på framställningarna av heroinmissbruk är att lägga märke till det faktum att det inte finns några egentliga skillnader mellan sättet som skådespelarna agerar på i Requiem for a dream och Gridlock’d och vad som skildras av Stefan Jarl i Ett anständigt liv. Det som skiljer framställningarna åt är användandet av effekter.
Om man betraktar filmen Requiem for a dream som en aktör i ett ekonomiskt system går det att hitta förklaringar till iscensättningar av missbruk där tragiken och hopplösheten nyanseras med hjälp av musik och klippteknik. Frågan är om man som tittare hade orkat följa det oerhört tragiska och smärtsamma skeendet, om det inte omgärdats av effekterna? Är det så bör estetiken betraktas som ett slags eftergift för filmmediets inneboende ”lagar”, ett slags kontroll, som är av såväl teknisk som ekonomisk art. Heroin har visat sig vara en oerhört potent symbol och därigenom blir den en aktör som många vill liera sig med, eftersom filmen därigenom får hjälp att spridas och chanserna till ekonomisk avans ökar.
En utbredd uppfattning rörande filmen Requiem for a dream och andra skildringar är att de skulle avskräcka från bruk av droger, men det är en alldeles för enkel förståelse som dessutom saknar empirisk grund. Snarare är det många aktörers delaktighet i en komplex process som gör en speciell substans till en drog och därför kommer alla skildringar av droger att vara med om att kanalisera intresse för droger, även filmer som görs i det uttalade syftet att avskräcka. Uppmärksamheten för och spridningen i rummet av filmer där droger finns med i handlingen kan ses som olika uttryck för samma begär som med tiden leder till döden för missbrukare.
I boken Anti-Oedipus för Deleuze och Guattari (2000) fram en i sammanhanget intressant förklaringsmodell rörande kapitalismens drivkraft som också kan användas för att förstå droger. D&G menar att ekonomin varken drivs av kompensation för någon brist eller av strävan efter jämvikt, utan av begär, det vill säga en egen skapande kraft av sammanhållande tillblivelse.
Begäret uppstår i och genom interaktion mellan aktörer, i mellanrummen. Det finns därför varken före eller kan sägas vara frikopplat från aktörerna. Begäret existerar i världen som en förutsättning för handlande. Det växer, enligt Deleuze och Guattari (2000:26f), fram tillsammans med och mellan olika aktörer och är positivt i betydelsen en egen verkande kraft. Människor har, med en sådan förståelse, inte begär. Begäret som omtalas och vars effekter söks i analysen är en kraft som uppstår mellan aktörer, både mänskliga och icke-mänskliga sådana.
Att droger i allmänhet och heroin i synnerhet förknippas med begär är välbekant. Men om begär förstås som något enbart och exklusivt förknippat med missbrukares sug efter en speciell substans riskerar man att hänföra såväl problemet som lösningen på det till enskilda subjekt som redan är utsatta.
Film är mer än representationer. Dess verkan och effekter går långt utanför bilderna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar