Det finns filmer där alkohol och droger kan sägas fungera som ett slags ”huvudrollsinnehavare.” Dessa bildar utgångspunkt för analysen av film som teknologi och som ett medium vilket ger effekter som går långt utanför biografsalongen. Konkreta och märbara effekter.
Två sinsemellan olika exempel på detta är, Fear and Loathing in Las Vegas, och Sideways. Ingen av filmerna hade blivit mycket till film om inslaget av droger helt tagits bort från handlingen. Storyn i den förra utgörs i princip av ett konstant rus som skildras, så att säga inifrån. Som publik får man via och med hjälp av kameralinsen följa hur ett drogrus kan tänkas se ut och upplevas av den som tagit droger.
Det är också på det sättet filmen marknadsförs, som just ett drogrus: ”Buy the ticket. Följ med på färden.” En i sammanhanget intressant iakttagelse är att Fear and Loathing … är en filmatisering av en bok av journalisten Hunter S. Thompsson, som framförallt var känd för sitt bruk av droger. I och genom denna typ av sammansättning bestående av droger, skådespelare, boken, författaren, filmen och så vidare, ökar graden av rumslig spridning för alla inblandade aktörer i en process där helheten är större än summan av delarna.
Filmens sätt att skildra drogruset innehåller också ett slags frö till en lärprocess vilken måste till för att brukarna skall kunna uppskatta rusets effekter. Utan vetskap om vad man förväntas känna och uppleva känner den som utsätts för droger obehag, vilket alla vet som har varit med när någon dricker för första gången. Tänker också på den man som för några år sedan bjöd sina arbetskamrater på tårta. När de kände obehag och illamående magpumpades de. Orsaken till upplevelserna var att han som bjöd på tårtan hade lagt hasch i den. För att finna njutning i ruset behöver man lära sig, och inspiration kan man få på bio.
Sideways är en film som använder alkohol som handlingens motor, men här är det rollkaraktärerna som berusar sig och det skildras med ett utifrånperspektiv. Filmen marknadsfördes inte riktigt lika uttalat med hänvisning till alkoholen och vinet, men den kanske främste aktören i filmen är ändå vindruvan Pinot Noire.
Skådespelarna, regin och manuset sammantaget integrerar vintemat väl i berättelsen, vilket kan vara en förklaring till den så kallade ”Sidewayseffekten.” I Dagens Nyheters nätupplaga (2006-02-19) skrev man följande om filmen, i samband med premiären. ”I USA har detta lett till ett kraftigt uppsving för [pinotviner] och även här i Sverige hänger vi på. Sideways-effekten håller på att bli ett etablerat begrepp.” (se även här, här och här).
Filmens regissör försäkrar att projektet inte har fått några pengar från vinindustrin, men det spelar här ingen roll. Fokus för intresset är empiriskt iakttagbara konsekvenser, inte upphovsmannens intentioner eller publikens tankar om innehållet. Även om det är som regissören säger, att han inte är någon vinexpert och att filmen var ett sätt för honom att lära sig mer om vin, och även om den återkommande exponeringen av vinetiketter uteslutande är ett uttryck för form, så finns det faktiskt intressenter som är beredda att betala stora summor för att få sina produkter exponerade på det sättet i media.
Hur mycket man än vill framställa vin som en kulturell produkt utgör den trots allt samtidigt ett betydelsefullt inslag på en globaliserad och kommersialiserad marknad. Oavsett om de berörda aktörerna har något medvetet, uttalat samarbete eller inte blir effekten att samtliga påverkas av sammanförandet och det är denna som är av intresse i analysen, följden av interaktion. Inget annat.
Det är ett sätt att analysera film med hjälp av materiellt-semioiska verktyg. Ett sätt att se bortom filmens bilder, förbi den vita duken. Det finns fler aspekter, vilket nästa bloggpost visar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar