måndagen den 4:e april 2011

En frågande vetenskap!

Vill man forska om kultur ställs man snart inför ett vägval. Antingen fortsätter man på den väg som ledande forskare inom tanketraditionen man valt har mutat in för ändamålet och följer de etablerade auktoriteterna där, och är nöjd med att vara en del av en framgångsrik gemenskap. Rättar man sig bara i ledet har man goda chanser att själv, med tiden bli en aktad forskare inom samma tradition. Inget ont i det, detta är ingen plats för polemik, och att kritisera andras val strider mot mina vetenskapliga utgångspunkter. Men den som är intresserad av traditionell kulturforskning får söka inspiration någon annanstans.

Flyktlinjer är en föränderlig plats för samtal kring nya sätt att forska om (inte bara) kultur. Tanken jag är intresserad av att utveckla handlar om vetenskapande som tar frågandet på allvar. Vetenskapen jag vill testa förutsättningarna för följer den väg som i spåret av frågandet kontinuerligt öppnar sig, bit för bit, som en konsekvens av ett ingående arbete med just frågorna. Ett slags nomadologiskt kunskapssökande som följer problemen och som upplöser dem allt eftersom de visar sig. En minor vetenskap där vardagen i fält är viktigare än de akademiska högtiderna. Flyktlinjer strävar mer efter att upplösa problem, än efter ära och berömelse (även om det så klart aldrig kommer att avvisas).

Forskningsstrategin som Flyktlinjer följer skyr alla definitiva svar som pesten, och den upphöjer det ständiga frågandet till axiom. Argumentet för detta är enkelt och självklart. Kultur är en icke-linjär, öppen process, och processer befinner sig per definition i kontinuerlig rörelse och ständig tillblivelse. Alla försök att svara på hur något som faller inom ramen för kultur är. Eller ännu värre, förutspå vad som ska hända i framtiden, är dömda att misslyckas. Och att misslyckas är illa nog i forskningssammanhang, men den som med stöd av vetenskapens goda rennomé bestämt hävdar något om en kulturell företeelse använder dessutom sitt inflytande på ett otillbörligt sätt. Det är min avsikt att här dels visa på riktigheten i detta påstående, dels att undvika att själv gå i fällan. Men för att kunna uppnå det behöver jag hjälp av uppmärksamma läsare och kritiska kommentatorer.


Vad det handlar om här är att skriva fram förutsättningarna för en vetenskap om kultur som medvetet har släppt fokus på slutresultatet, eftersom detta först kommer att kunna realiseras efteråt. Den framtid jag skriver om ligger alltid, även om ledtiden är aldrig så kort, bortanför Flyktlinjers horisont. Men detta är inte ett problem, det är en förutsättning för det fortsatta resonemanget.

Det är i mellanrummet mellan bloggens innehåll och läsarens reception av det samma, som nyttan eller problememen med Flyktlinjer utspelar sig. Därmed är det inte jag som författare som spelar huvudrollen i detta drama, utan ni kära läsare.

Oavsett hur ni uppfattar innehållet här vill jag påpeka att det är ni som har rätt, inte jag. Detta är en blogg som kräver aktiva och kritiska läsare för att bli meningsfull.

2 kommentarer:

Marie B sa...

Hej! Tänk en egen bloggpost till frågandet! Det tycker jag är ett sätt att ta frågandet på allvar. Frågandet är absolut ett mysterium för mig. Ett tag fick jag lära mig att frågorna skulle vara precisa och smalna av mitt ämne. Jag fann mig i det, ibland under viss protest men jag kunde se nyttan med det då. Nu har jag svårare att se frågandet så, kanske är ifrågasättandet av frågandet rätt sätt att förstå mer av frågandets mysterium? Genom att härma och lyssna på de som verkade ha förstått mer om frågandet än vad jag hade gjort kunde jag förmodligen lära mig en hel del MEN tänk om det inte är det enda sättet att fråga, genom att härma hur andra gör för att ställa en precis fråga? Kanske är det inte så fel att jag blivit visad och fått erfara ett precist sätt att fråga och att arbeta med frågandet och kanske är det den vägen som alla måste ta för att lära sig att fråga, eller? Jag vet en del om frågandets villkor i ”forskarvärlden”, om ansökningar som behöver skickas in, frågor som behöver preciseras och hur frågorna då behöver utformas så att de passar in i en avgränsad projektform som kan kostnadsberäknas och presenteras i artikelformat och jag kan mycket väl förstå att det går att utveckla en skicklighet i det sättet att fråga och jag respekterar verkligen alla som kan det MEN det är ett väl bara ett sätt att se på frågandet? Hur, när och var ställs en fråga i en process? På vilka andra sätt kan vetenskapen vara frågande? När jag hittade andra sätt att fråga gjorde jag det med hjälp av fenomenologin, för att det var där jag befann mig i livet.Jag måste erkänna att jag inte tänkte kulturvetenskapen som en frågande vetenskap, förmodligen för att den kulturvetenskap som jag inspirerades av, samtidigt som jag försökte förhålla mig till vetenskapen med hjälp av fenomenologin, inte passade in med mina tidigare erfarenheter av frågandet men det är klart att alla vetenskaper ställer frågor på ett eller annat sätt, eller? Så vad vill jag komma med min utläggning om frågandet? Har den överhuvudtaget något värde här? Skulle den kunna bidra till att ta frågandet på allvar? Kanske behöver jag påstå något för att få svar: Frågandet är både enkelt och svårt, bör tas på allvar men bör nog också vara lekfullt!

Eddy sa...

Tycker du landar i något bra och viktigt på slutet Marie! Och jag håller med om det mesta. Det är skillnad på att fråga och fråga. Det frågande jag har i åtanke ochser som en väg fram för Kulturvetenskapen, det är ett frågande som så lite som möjligt begränsar svarandet. Vad jag saknar är öppenhet och förutästtningslöshet i kunskapssökandet. Bara så kan man bryta med rådande maktordningar!