Talade igår med en professor i maskinteknik och han berättade något som jag inte riktigt kunnat släppa. Reflektionen över det får bli ett slags fortsättning på gårdagens bloggpost om arbetsmiljö som hyperobjekt, som också är något jag inte riktigt kan släppa. Har börjat läsa Graham Harmans bok, Guerrilla Metaphysics. Phenomenology and the Carpentry of Things, men än är det för tidigt att säga något mer insiktsfullt och genomtänkt om den och om OOO. Återkommer dock i ämnet, efter helgen.
Åter till professorns berättelse, som både var intressant och skrämmande. Framförallt var den beklämmande. Innan jag avslöjar vad den handlade om vill jag säga något om ämnet Kulturvetenskap i allmänhet och om ämnets undersökningsobjekt i synnerhet. Kultur finns överallt, för alla att iaktta, men det gör inte alla till Kulturvetare. Det är ett betydelsefullt påpekande. Fysik finns också överallt, men det gör inte att kreti och pleti anser sig kunna klampa in på fysikernas område och ifrågasätta deras kompetens, vilket sker allt som oftast när man uttalar sig om världen, som Kulturvetare.
Det jag skall reflektera över handlar om kultur, och jag skall försöka använda begreppet hyperobjekt för att bringa reda i tankarna, och för att lansera en reflektion över vad Universiteten och Högskolorna (det vill säga den kompetens och de kunskaper som dessa objekt förkroppsligar) kan och bör använas till. Vad jag har att komma med är viktigt, om än inte empiriskt underbyggt. Det är emellertid inget problem, för antingen så stämmer det jag har att säga och då måste tankarna tas på största allvar. Eller så stämmer det inte, men då har jag redan på förhand påpekat att det jag vill säga inte är av karaktären, forskning visar: "Stoppa pressarna, nu ska ni få höra". För att kunna säga något kulturvetenskapligt relevant om världen behövs inte en massa empiri, vad som behövs är tankeverktyg. Kultur finns som sagt överallt, och resultatet av den kulturvetenskapliga forskningen, det kan kontrolleras av alla och en var. Det är en avgörande skillnad!
Först berättelsen. Den var en återgivning av en annan professors ord, från ett större universitet i England. Där har man ett system för tilldelning av forskningsmedel som bygger på ranking. Professorn talade om hur hans kollega i England berättat att det lärosäte där han var anställd hade förlorat en placering i rankingsysyemet, och att detta inneburit att man förlorade en ansenlig del av sina forskningmedel. Och för att göra en lång historia kort går jag direkt på problemets kärna. universitetets reaktion på beslutet. Under ett års tid lades alla resurser på att börja citera varandra mer, och på att på andra sätt manipulera med rakningsystemets variabler och nyckeltal. Historien slutade lyckligt, eller vad man nu ska säga. Året efter hade man fått tillbaka sin placering och med den forskningsmedlen. Vad har denna berättelse med hyperobjekt att göra, eller snarare hur kan begreppet hyperobjekt användas för att förstå berättelsen på ett lite mer allmängiltigt och fördjupat sätt?
Både rankingsystemet och universitetet kan här sägas vara hyperobjekt. Båda lever och verkar på en annan nivå i världen, ovanför eller vid sidan av aktörerna som upprätthåller systemen. Högskolan och rankingsystemet möts och utbyter erfarenheter, affekter och materia med varandra. Detta sker efter en egen logik, och det är processer som är fristående från mäniskorna som saknar förmåga att uppleva objekten, då de som individer (sic) bara har tillgång högst begränsade aspekter av objekterna som helhet. När väl universitetet organiserats och satts i rörelse, och när rankingsystemet väl är konstruerat och börjar verkställas, då händer saker. Både rankingsystemet och universitetet ger upphov till olika effekter dels på arbetsstyrkan och de uppgifter som denna utför dels på varandra som objelt. Enda sättet att förstå och närma sig frågan är att uppmärksamma objektets effekter, i hela sin vidd, inte bara sin egen upplevelse av dem. Det hjälper tankeverktyget Hyperobjekt oss med.
Rankingsystemets effekt, dess verkan på universitetet var att universitetet omriktade viktiga delar av sin verksamhet, till att svara upp mot hyperobjektet rankingsystemets behov och önskningar. Eftersom universitetet lever på och är beroende av ekonomiska medel, och eftersom dessa erhålls i relation till hur väl man svarar mot rankingsystemets krav, så har hyperobjektet universitetet inget annat väl än att anpassa sig. Båda är härigenom objekt, och förstår man det förstår man världen på ett annorlunda sätt, utan att den på något sätt har förändrats.
Poängen med att använda ett begrepp för att se och förstå är att det hjälper den som vill förstå något att sortera intrycken som genereras av världens komplext motsägelsefulla procesuella tillblivelse. Det är ingen hypotes som ska förkastas eller beläggas, det är ett verktyg för att se saker som annars hade försvunnit ur fokus.
Vad kan man göra med insikerna? Hur kan kunskaperna som begreppet Hyperobjekt ger upphov till användas? Det är det viktiga, inte om det är sant eller ej. Som sagt antingen är det så här och då är det enkelt för vem som helst att kolla saken. Eller så är det inte så här, och då är tankarna meningslösa och det finns ingen anledning att spilla tid på att argumentera kring dem. Kulturvetenskap handlar om just det, att hjälpa världen att se konsekvenser av det vi tar för givet. Kulturvetenskap handlar inte om att bevisa, om att resa anspråk på att sitta inne med sanningen. Det vetenskapliga hantverket och kompetensen som finns inom ämnet handlar om att skapa begrepp! Och det kan tyckas enkelt och självklart, när arbetet är klart, men betänk att samma gäller för formeln för relativitetsteorin. Kulturvetenskap är vetenskap lika mycket som fysik, biologi och mattematik, och ämnenas olika kompetenser kan användas till olika ändamål (de kan så klart också förstås som Hyperobjekt)!
Vad blir då resultatet av denna enkla studie av rankingsystemet och dess verkan? Vad hjälper begreppet Hyperobjet oss att se? Jag skulle vilja peka på två saker:
1. Rankingsystemet har egna behov. När det väl satts i verktet lever det sitt eget liv, utan hänsyn till människorna som administrerar det. Det upplever och ger upphov till konsekvenser, kort sagt det är ett objekt i kraft av sig själv. Detta hjälper begreppet oss att se och förstå vidden av. Och det hjälper oss även att hitta kärnan i problemet, vilket behövs för att kunna utforma förändringsåtgärder.
2. Samtidigt som begreppet hyperobjekt hjälper oss att se och förstå att en sådan sak som ett rankingsystem har egna behov, en egen logik och en helt egen verkan i världen, skild från människorna, så hjälper det oss att se och förstå att det inte är en naturlag. Det unika för objektet människa är att hon äger förmågan att avveckla ett sådant objekt som rankingsystem. Om, säger om, tillräckligt många sluter sig samman och enas om betydelsen av att hyperobjektet universitetet behöver utvecklas i en annan riktning, för att bättre svara upp mot objektet samhällets behov.
Hyperobjekt som tankeredskap hjälper oss kort sagt att se världen med andra ögon. Och det behövs om man vill verka för ett mer långsiktigt hållbart samhälle. Jag hoppas att jag inte är ensam om att tycka att det inte bara är huvudlöst, utan också ett sanslöst slöseri med resurser, att ett stort universitet lägger tid och energi på att manipulera med administrativa system. Tid och energi som hade kunnat användas för forskning om klimatet, eller om arbetsmiljö. För att återknyta till två andra fenomen som kan förstås som hyperobjekt.
Har vi råd att inte satsa på Kulturvetenskap?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar