I den bästa av världar …

Vi lever alla i en värld. Den här världen. Den är en, den är nu och det är på riktigt. Alla vet detta! Ändå kommer det som en överraskning varje gång det inte blir som man tänkt sig. Det vi upplever just nu, uppror i Afrika (exempelvis), jordbävning i Japan (läs och begrunda) med efterföljande kärnkraftskatastrof (se här), höga oljepriser (konsekvenser av detta) och ekonomiska problem i Portugal (se här), det är inte undantag, det är regeln.
Vi vill så förtvivlat gärna tro att kriser hör till undantaget, men det är inte så. Det är ett önsketänkande. Kris finns ständigt närvarande, överallt. Och när tillstånd av kris inte råder, ja då är det bara att vara tacksam. För världen är ett system som befinner sig långt ifrån jämvikt, och då är fysikens vanliga regler inte tillämpbara, då måste man söka förståelse från andra håll. Den modell som man oftast brukar hänvisa till är Termodynamikens andra lag. Om detta skriver Nobelpristagaren i kemi 1977, Ilya Prigogine och vetenskapsteoretikern Isabelle Stengers, i boken Ordning ut kaos. Människans nya dialog med naturen. Den boken är lika aktuell nu som när den kom! Prigogine och Stengers skriver till exempel:

Omöjlighetsprinciper, vare sig det gäller relativitetsteorin, kvantmekanik eller termodynamik, har visat oss att naturen inte kan beskrivas ”utifrån”, som av en åskådare. Att beskriva är att föra en dialog, att kommunicera, och denna kommunikation är underkastad begränsningar som visar att vi är makroskopiska varelser, vilka ingår i den fysiska världen.

Det finns ingen utsida. Ingen position varifrån världen säkert kan övervakas och åtgärder för att förhindra kris eftertänksamt kan vägas mot varandra. Livet och världen är här och nu, på riktigt. Och alla är insyltade i och med varandra, lika mycket som med den omgivande naturen. Det som händer i Japan får därför oundvikligen återverkningar för alla. Volvo Torslandaverken klarar sig bara några dagar till, för de är beroende av underleverantörer i Japan, för att bara nämna ett enda obetydligt exempel. Gadaffi i Libyen kontrollerar värdefulla oljekällor, och så länge världen är beroende av olja kommer det att spela hans regim i händerna. Och så vidare, och så vidare ...

Att det är så, att jordens befolkning är sammankopplad och ömsesidigt beroende av varandra, det är ett faktum som inte går att förneka. Och att världens historia är en historia av kriser och katastrofer, det är också något som det bara är att acceptera. Det måste vara utgångspunkten för alla vidare samtal om hur vi som mänsklighet skall hantera den situation vi alltid befinner oss i. Det som händer i Japan och Afrika just nu kommer att blåsa över, ingen tvekan om det. Lugn och stabilitet kommer att råda igen. Finns inget som tyder på något annat.

Men stabilitet, linearitet och överskådlighet är inte normaltillståndet. Det är inget vi återvänder till, när det nu sker. Det är ett undantag som vi har att vara tacksamma över. Och det är nu vi har chansen att göra oss medvetna om detta livets faktum. Det är nu vi kan agera i enlighet med den insikten.

Problemet är bara att det finns väldigt lite som talar för att det skall bli så. Det system som byggts upp för styrning av världen präglas av förnekelse, av hårdnackat motstånd mot att inse fakta. En vägran att acceptera. Så länge som den inställningen är upphöjd till det högsta goda, så länge kommer världen att råka ut för kriser av den typ och dignitet som 2011 inletts med. Ett tecken på att det är så, att man inget har lärt. Och på att förnekelse är en inställning som premieras och som går hem, det är utnämningen av Volvos nye VD och tillsättningen av ny ledare av Socialdemokraterna.

Ledarskap, föreställningen om vad som kännetecknar gott och eftertraktat ledarskap. Där finns en viktig grund till dagens problem. För att bli ledare idag krävs inte bara att man är kompetent, har kunskaper, erfarenhet och är lojal med den organisation man ska leda. Det är vad som krävs för att komma ifråga som kandidat till posten som ledare. För att bli utsedd till ledare inom rådande paradigm krävs att man dessutom (och detta är viktigare än allt annat) uppfyller följande egenskaper: Handlingskraft, att man kan peka med hela handen och få saker gjorda. Förmågan att utföra även det omöjliga, eller åtminstone tänja på gränserna för det möjliga. Karisma och individuell utstrålning.

Ledaregenskaperna, det som anses vara vad som krävs för att styra, är en viktig förklaring till världens problem. Orsaken till detta är att desa föreställningar går på tvärs mot vad vi vet om världen. Vi vet att människan blir människa genom dialog, inte bara med andra människor utan även med naturen. Men att vara ledare handlar om att delegera, inte om att kommunicera. Och ledare förväntas övervinna begränsningar, istället för att finna vägar att anpassa sig efter dem, vilket på sikt uppenbart är klokare. Vidare krävs av ledaren att han (eller i undantagsfallet hon) lever upp till myten om det autonoma subjektet.

Vi får helt enkelt de ledare vi förtjänar! Hög tid att inse det, att vad som krävs är inte nya ledare. Vad som krävs är nya ledaregenskaper. Nya ideal för ledning, som lägger större betoning på dialog eller samtal. En god ledare är en ledare som lyssnar mer på sina kritiker än på dem som håller med. En god ledare erkänner sina svagheter och hämtar in kunskap och kompetens från dem som har de bästa kunskaperna och de mest användbara kompetenserna, även om det går på tvärs mot allt vad organisationen gjort sig känd för. En god ledare inser och planerar mer för tider av kris, kaos och katastrof än för perioder av stabilitet. Och en god ledare, slutligen, inser sin del och sin relativa obetydlighet, i den komplexa helhet som han eller hon ingår i.

Bara så uppnår vi långsiktig hållbarhet. Kunskaperna har vi, och just nu när vi befinner oss mitt i krisen är tiden mogen för att ta steget. Frågan är om vi vill? Att vi kan, det råder det ingen tvekan om! Om bara tillräckligt många vill och agerar i enlighet med denna önskan finns inget som kan stoppa en sådan utveckling.

Mitt strå till stacken, här och nu är att citera Prigogine och Stegngers. Det får bli slutordet på denna bloggpost på samma sätt som det är slutordet till deras bok. Läs, begrunda och betänk att detta skrevs i samband med oljekrisen på 1970-talet. Fundera över hur mycket vi, som mänsklighet har lärt oss sedan dess, och på hur många lärdomar vi dragit av kunskaperna.

Det är anmärkningsvärt, att vi just nu befinner oss vid en tidpunkt av djupgående förändringar, både i den vetenskapliga synen på naturen och i det mänskliga samhällets struktur till följd av befolkningstillväxten. Det finns därför ett behov av nya relationer mellan människa och natur och mellan människa och människa. Vi kan inte längre acceptera den gamla a priori-distinktionen mellan vetenskap och etiska värden. Detta var möjligt i en tid, då den yttre världen och vår inre värld tycktes stå i konflikt med varandra, såg ut att vara nästan ortogonala mot varandra. I dag vet vi att tiden är en konstruktion och därför bär med sig ett etiskt ansvar.

De idéer vi har ägnat mycket utrymme i denna bok – idéerna om instabilitet, om fluktuation – sprider sig till samhällsvetenskaperna. Vi vet nu att samhällen är oerhört komplexa system, och att det potentiellt finns ett enormt antal bifurkationer, som de kan genomgå. Den mångfald av kulturer som har utvecklats under mänsklighetens relativt korta historia, kan utgöra exempel på detta. Vi vet att sådana system är mycket känsliga för fluktuationer. Detta leder både till hopp och till ett hot: hopp, eftersom även små fluktuationer kan växa och förändra den övergripande strukturen. Följaktligen är individens verksamhet inte dömd till att vara utan betydelse. Å andra sidan är detta också ett hot, eftersom säkerheten i stabila, permanenta regler verkar ha försvunnit från vårt universum för alltid. Vi lever i en farlig och osäker värld, som inte inger något blint förtroende, utan kanske bara samma känsla av reserverat hopp, som några talmudiska texter verkar ha tillskrivit Första Mosebokens Gud:

"Tjugosex försök föregick den nuvarande genesis, av vilka alla var dömda att misslyckas. Människans värld har rest sig ur det förgångna förfallets kaotiska hjärta; också hon är utsatt för risken att misslyckas och att återvända till intet. ”Låt oss hoppas att det fungerar (Halway Sheyaamod), utropade Gud i det att han skapade Världen, och detta hopp, som har följt världens och mänsklighetens hela efterföljande historia, har redan från begynnelsen inskärpt att denna historia är brännmärkt med den fundamentala osäkerhetens tecken."