torsdag 31 mars 2011

Intelligens? Vårt största problem!

Intelligens. Är vi människor så intelligenta, egentligen? Det är en fråga som ägnas lite för lite uppmärksamhet idag. Vi förutsätter att det är så. Att vi är intelligenta, moraliska och vill våra medmänniskor väl. Men är det så, tänker jag. Varifrån kommer den uppfattningen, och vilka konsekvenser ger den upphov till?

Ett svep över dagens tidningar, med sökarljuset inställt på begreppet intelligens ger följande resultat: marknadsföring, en komplicerad härva, vem vill något annat?, klokskap, eller opinionseftergift?, vem är förvånad? och att blanda ihop krig och intelligens är förödande! Överallt finns exempel på att människan uppskattar att bli tilltalad som intelligent. Om och om igen begås misstaget att man förutsätter att dem man har att göra med eller dem man talar till är intelligenta varelser.

Det är nog så att mäniskan är unik och fantastisk på väldigt många olika sätt. Hon har i alla fall visat en otrolig förmåga. Men är verkligen inteligens det bästa ordet för att beskriva människan? Eller leder det tanken fel, och kostar det mer än det smakar? Det är frågor som borde diskuteras mer.

Jag kommer att återkomma i ämnet, men vill här ändå, på språng, väcka några tankar som alla syftar till att vara en hjälp i arbetet med att skapa långsiktig hållbarhet i samhället och i världen. Jag gör det genom att presentera några utgångspunkter för fortsatt diskussion som jag samlat på mig genom åren.

1. Intelligens måste kopplas till det sammanhang som människan både utgör, och är en del av. Människa är ett sammansatt begrepp (om det kan man läsa vidare här).

2. Människan blir ständigt till och utgör delar av olika större helheter, och allt framskrider icke-linjärt. Det är helheterna som bestämmer och reglerar vad som är möjligt, och därför är det bättre att se mer till konsekvenser än till utfästelser och löften (om det går att läsa här).

3. Tankar är inte isolerade till människors huvuden. Därför är intelligens ett kollektivt fenomen (som det går att läsa om här).

Det finns väldigt mycket er att säga om detta, men ovanstående är vad jag hinner just nu. Faktum är att jag hade författat ett längre och mer genomtänkt blogginlägg på temat intelligens, men det försvann på något outgrundligt sätt när jag skulle ladda upp det. Mot bättre vetande hade jag ingen back-up. Det får bli en illustration till det faktum att även om man uppfattar sig själv som klok, så är det inte alltid så man agerar.

Först när man inser faktum, att människan inte är (huvudsakligen) rationell utan egoistisk och känslostyrd (mer och oftare). Först när det blir den ledande principen för samhällsbyggande. Om och när politiken erkänner detta och anpassar den efter det. Först då är vi på väg mot långsiktig hållbarhet.

Tro inte att intelligens är lösningen, den är snarare problemet. Bättre då att se samband, och att granska konsekvenser.

onsdag 30 mars 2011

Anpassning. Orka. Två ord, en tidsanda!

Har en ansökan som ska in till Vetenskapsrådet som står mellan mig och allt annat jag behöver ta tag i. Undervisning, referee-uppdrag och läsning, men också livet. Det där andra som pågår, vid sidan av. Så mycket man vill. Så lite tid.

Överfalls ibland av känslor av meningslöshet. Till vilken nytta jagar man. För vem? Egentligen? Varför vill jag förstå världen omkring mig? Varför kan jag inte bara låta den gå sin gilla gång, och försöka ha så roligt som möjligt under tiden? Får jag samla ihop mig lite, och om jag bara skaffar mig perspektiv på allt. Om jag tvingar mig själv att ta in hela bilden, allt sammantaget som gett upphov till mig och det faktum att jag sitter här och tänker dessa tankar, då vet jag ju. Jag kan inte låta bli att reflektera över hur allt hänger samman. Därför gör jag det jag gör. För att jag måste.

Jag arbetar inte som kulturvetare. Jag lever kulturvetenskap! Bara att acceptera. Och då blir det genast lättare att fördra situationen jag befinner mig i. Jag har inget val. Kulturvetenskap är så nära jag kan komma en sysselsättning som både ger mat på bordet och ro i sinnet.

Kulturvetenskap, som ämne betraktat är emellertid inte förströelse. Det är inte en trevlig sysselsättning som man kan ägna sig åt när övriga behov tillgodosetts. Även om det tyvärr är som som många ser på ämnet. Humaniora är viktig, säger Björklund, men det är en läpparnas bekännelse. För alla hans exempel är hämtade från teknik- och naturvetenskap. Kulturvetenskap är hard science, säger jag! Det är varken flummigt eller mjukt. Det är konkret, viktigt och klargörande! Samhället behöver vår kompetens!

Alla håller inte med om det. Varför? Har ingen aning. Men jag tycker mig se ett mönster. Orka, säger ungdomar idag. Varför lägga ner energi på något som inte ger direkt tillfredställelse? Anpassa dig, efter naturvetenskapen, säger man på Vetenskapsrådet och på andra ställen inom akademin. Orka, och anpassa dig. Två ord som ringar in och fångar så mycket av tidsandan idag. Vad får orden för konsekvenser?

Ovanstående stycke är ett litet prov på kulturvetenskapliga kompetenser. Först skaffa sig överblick över situationen. Sedan se mönster, syntetisera tendenser. Och därefter leta efter konsekvenser. Jag säger inte att alla är lata, och jag säger inte att allt är dåligt inom akademin. Vad jag säger är att jag, med hjälp av den kompetens jag skaffat mig genom att studera kultur- och samhällsprocesser, ser (oroande) många exempel på en attityd som, om den sprider sig, kan bli förödande för samhällets långsiktiga överlevnad.

Om den generation som ska ta över samhället, om dem som ska ansvara för dess överlevnad på sikt, inte förstår tillvarons vad och varför. Om ungdomar, och vuxna också, inte tycker sig ha varken tid eller ork att engagera sig i den helehet som de ytterst är beroende av, då kommer den att falla samman. Att inte orka idag, kommer, om många tänker så, att resultera i ett annat samhälle. Undergången är inte nära. Det sa jag inte, bara att vi får det samhälle vi förtjänar. Som grupp betraktat! Orka. Tänk på vad det ordet står för en stund. Och tänk sedan på vad det får för konsekvenser om många lever enligt devisen, att någon annan får engagera sig.

Anpassa dig, efter naturvetenskapens principer. Det är ett lite mer akademiskt sätt att uttrycka (i princip) samma sak. Det går i korthet ut på att effektivisera, bland annat ansökningsförfarandet vid utlysningar av forskningsmedel och tilldelning av tjänster. Det fungerar ju där, så varför inte på andra håll? Varför hålla sig med olika system? Att tänka så är så långt ifrån att tänka kritiskt som man kan komma. Konsekvensen blir att akademin likriktas, och verksamheten kommer att handla mer om forskares karriärer, och institutionernas ekonomi, än om samhällets långsiktiga överlevnad.

Kulturvetenskap skiljer sig från andra ämnen i den meningen att ämnet inte bevakar en kanon. Kulturvetenskap förvaltar ingen kunskap. Kulturvetenskap handlar om att tänka kritiskt, även kring den egna verksamheten. Om att aldrig slå sig till ro med uppnådda resultat. Därför blir det svårt att passa in i mallen, och därför svårt att erhålla medel. Vem tjänar på det? Vilka blir konsekvenserna?

För att lyckas överleva på sikt måste man orka, och man får aldrig anpassa sig. Vila behövs, och det går inte att kriga mot allt och alla. Men att sluta bry sig och att överlåta ansvaret på någon annan, det leder inte till långsiktig hållbarhet. Inte för mig, mitt ämne, samhället. Inte för någon!

Om det handlar Flyktlinjer!

tisdag 29 mars 2011

Medierna och människorna. Två sidor av samma sak.

Medierna ger oss bilden av världen. Medierna är våra ögon och örons förlängda arm (om uttrycket tillåts). Utan medier står vi oss slätt. Medierna är en central del av innebörden i (verbet) människa, en betydelsefull aspekt av människoblivandet. Och just därför är det så oerhört viktigt att inte ta dem förgivna. Medierna som vi omger oss med må vara snabba och vittomspännande, de må vara interaktiva och multimediala. Men, och det är detta som är pudelns kärna, medierna ger oss aldrig den fulla bilden. Den fulla bilden är en utopi!

Mediernas bild är alltid begränsad och styrd. Hur bra, snabba, omfattande och objektiva medierna än blir så kommer detta alltid att vara den adekvata beskrivningen av medierna, de kommer aldrig att kunna ge oss den fulla bilden. Detta har nu inget med medierna att göra, begränsningen finns i den mänskliga biologin. Betänk att medierna är kroppens förlängda ögon och öron, och människans medvetande och uppmärksamhetsförmåga är begränsad. Bandbredden för medvetandet må vara imponerande, men den är lika fullt begränsad.

Detta får inte betraktas som ett problem, det är istället själva förutsättningen för vidare samtal. Var går gränsen för informationsbearbetning? Vilka andra upplevelser och intryck har medierna att konkurrera med? Vad vill, kan och framförallt hinner en människa med på en dag, ett liv? Det är frågor som ägnas alldeles för lite intresse idag. Frågor som borde vara kulturvetenskapligt relevanta.

Livet handlar ju till syvende og sidst om att få ihop det till en fungerande helhet. Och den måste vara utformad på ett sådant sätt att inte själva dess organisation sätter käppar i hjulen för dess egen långsiktiga överlevnad. Vad behövs för att uppnå detta idealförhållande? Vad krävs för att inte bara jag, utan du och alla andra, inte bara i Göteborg eller Sverige, EU, Världen, skall få ihop vardagen? På ett långsiktigt hållbart sätt!

Det är frågor som kräver bandbredd och processorkapacitet, och det är som sagt högt begränsade resurser. Det är också frågor som kostar tid att ge sig i kast med, och som kräver energi och koncentrationsförmåga. Men det är frågor som ger något tillbaka till den som tar på sig uppgiften att jobba med dem. Viktigt att förstå det. Genom att reflektera över sådant är med om att bidra till samhällets överlevnad, på sikt. För att orka engagera sig i det arbetet kan det vara en idé att göra sig medveten om att den typen av frågor aldrig kommer att kunna besvaras av en enskild individ. Det kan inte vara uppgiften man tar på sig, att besvara frågorna. För att komma någon vart krävs mångas insats, över tid. Det är den enda lösningen. Eftersom problemet med samhällets långsiktiga hållbarhet är ett kollektivt problem, kräver det också en kollektiv lösning.

Tänk Wikipedia. Det är ett kollektivt projekt, uppbyggt och upprätthållet, ständigt förändrat, i och genom frivilliga insatser. Och samma är det med samhället. Det byggs genom allas medverkan, allas små, dagliga insatser. På gott och ont. Wikipedia kan fungera som pedagogiskt exempel. Som tankeverktyg. Wikipedia är en modell som fungerar. Dessutom är det ett medium som används dagligen för att tillgodose människors behov av kunskap.

Håller på att glida från ämnet, men ändå inte. Medierna spelar en central roll i skapandet av samhället, och världen. Därför är det viktigt, för samhällets långsiktiga överlevnad, att reflektera över vem och vad som styr medierna. Vilka logiker reglerar mediernas bevakning? Vilka begränsningar finns, och vilka möjligheter? Vad är min roll i sammanhanget?

Kulturvetenskapens roll är att hålla dessa frågor ständigt levande, inte att besvara dem en gång för alla. Kulturvetenskapens roll är vidare att fördela ansvaret. Absolut centralt är det att förstå att kulturvetenskapens roll, inte är att vara vetenskapens motsvarighet till Uppdrag granskning. En kulturvetenskaplig undersökning av medierna handlar inte om att avslöja dolda ägandeförhållanden. Inte om att kritisera dess bild av världen. Kulturvetenskapens roll är att granska samband och uppmärksamma konsekvenser. Det handlar ytterst om att hjälpa människor att hjälpa sig själva.

Det är också vad jag vill peka på här. Medierna återgår nu till en mer vardaglig bevakning av världen. I dagens tidning finns få braskande nyheter (Se här, här och här för att se några av nyheterna som lyfts fram på dagens förstasidor). Inga katastrofer att rapportera om längre. Och det är då den kritiska blicken, eller förmågan att se samband, blir så viktig. För problemen i Japan och oroligheterna i Afrika har inte upplösts. Världen pågår där ute, även om medierna idag väljer att rikta blicken inåt.

Det är ytterst läsarna som äger och styr medierna, inte Bonniers eller Schibstedt. Varken Putin eller Berlosconi, egentligen. Visst äger de själva kanalerna, och visst har de inflytande över vad som passerar genom dessa. Men eftersom deras primära mål är att tjäna pengar så sitter de i händerna på sina läsare, som grupp betraktad. Som enskild prenumerant, lösnummerköpare, sappande mellan kanaler på radio och TV, eller som nätsurfande mediekonsument, har man litet inflytande. Men tillsammans utgör man en ansenlig grupp, med en betydelsefull makt.

Det är detta man bör reflektera över. Massan går inte att styra, den styr. Men om tillräckligt många verkligen vill och handlar i enlighet med denna vilja, då sker det förändringar. Och det går snabbt! Så genom att hålla sig mer uppdaterad om vad medierna skriver om, än om verkligheten som beskrivs och genom att granska utbudet kritiskt, istället för dem som föremedlar det, får man en inblick i hur mänskligheten tänker och agerar. Och den bilden är objektivt, naken och avslöjande.

Medierna ger oss facit, i realtid!

måndag 28 mars 2011

Kulturvetenskapens nytta och kulturvetares kompetens

Ska möta representanter för arbetslivet idag, inom ramen för ett arrangemang där studenter och potentiella arbetsgivare förs samman. Det känns som ett viktigt uppdrag, för om det inte är så att alla som läser kulturvetenskap ska bli kulturvetare, ska forska, skriva böcker och undervisa, då är det en väg ut i arbetslivet som stakas ut.

Det är inte självklart att kulturvetenskap och arbetsliv möts och omfamnar varandra. Här finns en rad utmaningar att övervinna, men är man bara inställd på det. Om man bara har lite tålamod och om man jobbar långsiktigt som företagare, då tro jag att våra studenter kommer att kunna tillföra snart sagt alla företag och organisationer viktig kompetens och analytisk skärpa. (här är några exempel på organisationer som hade behöver det vi kan erbjuda: här, här, här och här).

Men för att komma dit krävs att både studenterna och representanterna för arbetslivet inser att kulturvetenskap inte är ett ämne bland andra i akademin. Kulturvetenskap är inte någon disciplin som förfogar över och bevakar en uppsättning kunskaper, som man till exempel gör i Historia. Det studenterna som läser kulturvetenskap lär sig är inte fakta, det är metoder för kritiskt tänkande.

Detta förhållande måste synliggöras och innebörden i begreppet måste klargöras. För det handlar inte (nödvändigtvis) om att kritisera företag, kapitalism eller den egna organisationen. Det kritiska tänkandet är inte utformat för att krossa kapitalismen, även om det är så som det ibland har använts. Det kritiska tänkande jag skall tala om idag, och som jag ser som mitt ämnes kärna, är ett tänkande som inte sålt sig till någon ideologi. Det jag skall promota är kunskaper och komptetenser som handlar om att närma sig världen med ett prövande men kritiskt förhållningssätt. Det står inte i strid med företagande, tvärt om. Och företagande som bygger på kortsikta vinster är inte långsiktigt hållbart.

Jag skall försöka visa att och hur företagens långsiktiga behov harmonierar med kompetenserna och kunskaperna som studenterna får i sin utbildning. Allt har sin tid och att kritisera kapitalismens baksidor och negativa konsekvenser, som är och ska vara en viktig del i all kulturvetenskap, det hör hemma inom akademin. Ytterst tjänar även företagen på detta, för det handlar om deras anseende, men det är ingen väg fram för den som söker ett arbete. Man måste välja sina strider. Det är också en viktig egenskap som våra studenter får med sig.

Inget företag och ingen organisation mår på sikt bra av blind lojalitet. För att klara sig på sikt krävs en hög grad av och bred förmåga bland de anställda till, kritiskt tänkande. Vad vill man som företag/organisation? Vilka är de långsiktiga målen? Och vad behöver man ta hänsyn till för att lyckas? Den typen av frågor är våra studenter väl lämpade att hantera. Sådan kompetens blir aldrig obsolet, avsett vilka mål man satt upp behövs denna typ av kunskaper och insikter. Den kompetensen är ovärderlig, och det är vad vi har att erbjuda.

Om det ska jag tala. Jag tror på vad jag gör, på det jag förmedlar till både studenter och arbetsgivare. Kulturvetenskaplig kompetens är nödvändig för samhällets överlevnad, och graden av kulturvetenskaplig kompetens måste öka. Det får inte betraktas som grädde på moset. Är inte vad som sätter guldkant på tillvaron. Kritiskt tänkande, i betydelsen ständigt värderande till skillnad från kritiserande, är viktigare än all annan kompetens. För utan förmåga till kritiskt tänkande är man utlämnad till och tvingas följa strömmen. Utan en bred kulturvetenskapligt kritisk kompetens är fältet fritt för maktens råa kraft, som ingen annan hänsyn tar än sin egen överlevnad.

Förstå man detta, då förstår man hur viktigt ämnet kulturvetenskap är. Och de företag och organisationer som inser detta ökar sina chanser betydligt att överleva och blomstra, på ett långsiktigt hållbart sätt.

Genom att våra studenters kommer till arbetslivet med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande och med kompetens att utvärdera kommer de att efter en kort introduktion av företaget/organisationen kunna inlemmas smidigt i gemenskapen. De har lärt sig lära, snarare än fyllts med kunskaper. De är duktiga på omvärdering, kan utvärdera och har övats i förmågan att driva organisationer mot komplexa mål.

De kunskaper och den kompetens som vi förmedlar på utbildningsprogrammet Kultur- och samhällsanalys, är ovärderliga överallt i samhället och arbetslivet. Om det ska jag tala senare idag.

Först skall Vetenskapsrådet övertygas om samma sak.

söndag 27 mars 2011

Forskning, forskare, frihet och fokus på konsekvenser

Kunskap är något jag funderar på mer och mer för varje år som går och ju fler böcker, artiklar och andra texter jag läser. Vad är kunskap, och vad är forskning? Till vad kan de användas, och hur får man fatt i kunskap? Det framstår allt mer som de viktigaste frågorna. Idag är kunskap en färskvara, och vetenskap håller på att bli ett sätt att göra personlig karriär. Och då blir det viktigare att kunna hantera frågan om kunskapens karaktär, vetenskapens särart och bådas vara, än att samla innehåll och utmärkelser på hög.

De viktiga frågorna är inte längre: Är detta sant och riktigt samt vad kommer du fram till? Utan: hur kan detta försanthållande användas, och vad får det för konsekvenser om vi litar på den forskaren och det utlåtandet istället för den och detta? Det är i alla fall vad jag kommit fram till under mina år i vetenskapens tjänst. Och om det tänkte jag ägna tiden på tåg, på väg hem från Stockholm, att reflektera över. Hur skulle en definition av begreppen kunskap och vetenskap kunna se ut, som bygger på den samlade kompetens jag tillägnat mig genom åren?

Det viktigaste jag lärt är att kunskap passar synnerligen dåligt att strida om och över. Antingen fungerar insikterna och forskningsresultaten, eller också inte. Det är det enda som är relevant. Och den typen av frågar kan inte avgöras vid ett förhandlingsbord. Utvärderingen av arbetet måste överlåtas till andra instanser. Samhället har inget att vinna på interna vetenskapsstrider, som inget annat handlar om än makt och inflytande, dels över folkets öra, dels över medel för fortsatt forskning.

Vetenskap handlar i lika hög grad om att försvara uppnådda resultat och positioner, som om att forska. Och forskning är väldigt sällan förutsättningslös. Kunskap går därför inte att skilja från makt. Makten ger innehavaren inflytande över kunskapen och dess finansiering, och kunskap (som erkänts som kunskap av dem som har makten) ger makt, pengar och inflytande. Detta är ingen kritik dock, det är en beskrivning av vardagen inom vetenskapen. Utgångspunkten för allt förändringsarbete.

Vad jag vill visa på och reflektera över handlar om hur samhällets resurser, de ekonomiska medel som kommer från det offentliga, skulle kunna användas mer effektivt. Forskning och kunskap är grunden som ett långsiktigt hållbart samhälle bygger på och vidareutvecklas med hjälp av. Och för att effektivisera den processen finns det en hel del enkla saker att förhålla sig till, som tyvärr allt för ofta ignoreras. En sådan fråga är: Vad är kunskap?

Förslag till svar skulle kunna se ut som följer; En snabb skiss i farten. Ett underlag för vidare samtal. Utgångspunkten för vidare resonemang skulle kunna vara begreppet Rhizom. Och målet med verksamheten blir då att väcka tankar kring vetenskapens användbarhet/nytta, inte att driva någon egen forskningspolitisk linje. Jag bygger resonemanget på min samlade kunskap, och om någon är intresserad av referenser är det bara att höra av sig. Jag delar mer än gärna med mig.

Rhizom är som bekant en struktur utan centrum. Och om kunskap utgår från en sådan definition, om det är så man ser på verksamheten (definitionen är giltig inom alla ämnen och vetenskapliga kontexter), då riktas fokus mot framtiden, samhället och på användbarheten av resultatet av det vetenskapliga arbetet. Om kunskapsprojektet, det gemensamma akademiska uppdraget, utgick från att kunskap skapas istället för upptäcks, och att den endast kan värderas i relation till graden av användbarhet. Då händer något med uppdraget och alla dess utövare.

Rhizomatisk kunskapspraktik är ett projekt som ständigt befinner sig i rörelse, i alla riktningar. Vetenskap som bedrivs på sådana premisser utgår från och tar dessutom hänsyn till såväl konkret materiella aspekter, som immateriellt virtuella. Allt arbete är lika värdefullt, alla projekt (om de bara är tydligt framskrivna) är lika angelägna, det är utgångspunkten när medlen fördelas. Utgångspunkten för bedömningen av resultatet däremot, det är nyttan/användbarheten av utfallet. Många idéer och olika forskare kommer att få förtroendet och möjligheten att visa vad de går för, men bara de som ägnar sig åt forskning och som presenterar resultat kommer att få fortsatt förtroende.

Det jag saknar i dagens akademi är incitament som främjar rörlighet, på alla plan. Allt för mycket tid, pengar och energi läggs på att bevaka uppnådda resultat. Och på tok för mycket tid och möda läggs på ansökningar för att få forska. Fokus ligger på utdelning av medel, och på att räkna referenser. Detta förhållande främjar och framkallar utövarnas odlande av mänsklighetens sämsta sidor. Det är som att be om bråk! Och bråk, intriger och personliga vendettor och vedergällningar, det är vardag inom vetenskapen.

Med ett mer rhizomatiskt upplägg inom akademin och med friare forskningsuppdrag, där fokus ligger mer på utfallet än på utfästelserna, skulle forskare kunna ägna sig åt att forska istället för att strida. Och den som inte presterar straffar ut sig själv. Ett sådant upplägg skulle vara självkorrigerande och främja kärnversksamheten inom akademin, och det skulle kontinuerligt anpassas efter samhällets långsiktiga behov. Det skulle främja kreativitet, nyfikenhet och skulle tvinga fram nytänkande.

Forskare ska forska, det är detta de är utbildade för. Inte strida om inflytande och uttala sig om andras ambitioner och mål, vilket peer-review systemet bygger på. Forskning handlar om att tänka nytt, och det som fungerar är rätt. Att kunna tänka nytt kräver att man får ägna sig åt att i lugn och ro arbeta med det man är bra på, och vad som fungerar vet man först i efterhand. Det är självklarheter. Ändå är det inte så det ser ut inom akademin. Vem tjänar på att detta inte diskuteras? Fundera ...

Vad jag ser mellan raderna i ovanstående resonemang är en infrastruktur för forskning som mer liknar rhizom än träd. Dagens system för finansiering och organisering av forskning lägger för mycket fokus på människorna som bedriver forskningen och för lite på kunskapen som arbetet resulterar i. Allt för mycket hänsyn tas till titlar och insignier, och allt för lite till utfallet. För mycket energi slösas på försvar av uppnådda resultat och för lite på utvecklandet av ny kunskap.

Ingen enskild forskare borde tillåtas vara större än sin senaste rapport. Kunskap skall inte vara förkroppsligad, eller bunden till isolerade forskargemenskaper. Kunskap måste vara fri! Men eftersom det nu är människor som utför forskningen, och eftersom människor tydligen uppskattar utmärkelser och titlar, så måste även detta behov tillfredsställas. Men att blanda ihop personligt mänskliga behov med forskning är olyckligt. Och det är det största problemet inom akademin, om man frågar mig.

Forskare är är också människor, med allt vad det innebär, på gott och ont. Det är svårt att ändra på, och det önskar nog ingen. Forskningen måste därför skiljas från dess utövare. Forskningen skulle, för att kunna uppfylla uppdraget, betraktas som ett slags hyperobjekt slår det mig. Det skulle kunna främja en utveckling där forskningen få gå dit där arbetet och målet med uppdraget leder den, utan hänsyn till utövarna.

För att komma dithän behöver rådande förhållande brytas upp. Tanken att forskare är subjekt och forskningen objekt, den måste ifrågasättas och en annan definition lanseras. Mitt förslag, det förslag jag skissar på just nu, ligger i linje med och hämtar inspiration från objektorienterad ontologi. Här görs ingen skillnad mellan subjekt och objekt, allt som finns och verkar i världen behandlas symetriskt som objekt.

Forskaren som objekt bör värderas uteslutande i relation till resultatet av det arbete som utförs. Och samma gäller forskningen som objekt, det är utfallet som räknas. Det är emellertid två olika objekt, med olika behov och mål. Och båda har behov, båda finns och verkar i världen på egna premisser. Forskaren, liksom forskningen är komplexa objekt som är svåra att greppa fullt ut. Därför är det viktigt att inse betydelsen av en syn på kunskap som mer ser till resultat och som söker sig fram, ständig. Först när forskningen och forskarna är fria, och frikopplade från varandra. Först då har processen som leder till långsiktig hållbarhet inletts.

Kunskap är verktyg, i arbete!

fredag 25 mars 2011

Var går gränsen?

När ens kropp inte fixar det den brukat. När man tvingas inse att en kontrollfunktion som man tagit för given inte går att lita på. Då förändras livet, på ett fundamentalt sätt. Inser det, sakta. Sedan man behöll mig på akuten för tre veckor sedan är inget sig likt. Ändå har ingenting förändrats. 

Fram till för tre veckor sedan levde jag i förvissningen att kroppen, min biologi, kunde styras av mitt intellekt. Upplevelsen jag levde i och med var att det gick att kontrollera utfallet av mitt vara, resultatet av blivandet. Att det räckte att planera in vila, men att det gick att prioritera andra självpåtagna såväl som tvingande, uppdrag. 

Det går inte längre att handla så. Kroppen har sagt ifrån. Och det kräver reflektion. Vill ta vara på upplevelsen för att inte falla tillbaka i mönstret som förpassade mig till akuten och Östras hjärtavdelning. 

Uppenbart är att jag inte är en enhet. Det har blivit påtagligt att jag är ett assemblage, ett sammansatt fenomen. Jag består av ett skelett, det är den materiella struktur som resten byggs kring. Skelettet sätter lika många gränser som det öppnar möjligheter för assemblaget. Skelettet, det lärde jag mig när jag hälsoundersöktes, har pressats samman sedan jag mättes senast. Jag är inte längre 189 centimeter, utan snarare 187. Det kan ingen vilja i världen ändra på! 

På skelettet finns en biologi. Muskler, blodådrar, nervtrådar och hår, naglar och tänder. Allt för att helheten skall kunna fungera på det sätt som vi människor har vant oss vid att just mänskliga kroppar skall fungera. 

Allt detta består av mänskligt DNA, men för att kunna smälta maten. För att kroppen skall kunna tillgodogöra sig den näring som finns i maten, för att den skall kunna tas upp av biologin, krävs främmande element. Bakterier och mikrober som inte består av mänskligt DNA. Det är en ansenlig massa som som kroppen bär på som inte utgörs av kroppsegna substanser. Allt för att helheten skall kunna fungera på ett sådant sätt att den inte gör något väsen av sig.

Till detta måste läggas substanser som kroppens biologi själv producerar, så som galla, insulin, saltsyra och hormoner. Delvis är produktionen av vissa av dessa substanser, vilka alla är nödvändiga, styrda av något som i brist på ett bättre ord kan omnämnas i termer av ett slag vilja. De är i alla fall inte autonoma, som blodtrycket eller hjärtats (normala) slag. 

Men för att fungera som människa. För att erkännas och kännas igen som människa krävs en hel rad med andra saker som inte har något med biologi att göra. Kläder, för att bara nämna ett exempel på något som vi tar för givet. Kläder behövs, annars ses man inte som människa. Den som tvivlar kan försöka sig på att gå till jobbet en dag utan kläder. Det blir då uppenbart att kläder, hur kroppsoegna de än är, utgör en central del av assemblaget människa. 

Datorer, telefoner, pennor och så vidare. Det är bara fantasin (och så klart sammanhanget och tillfället) som sätter gränsen för vad som kan räknas till nödvändiga delar av assemblaget människan. Glasögon, pacemakers, blindkäppar och hörapparater, et cetera, et cetera. Idag och i en västerländsk kontext behövs fler delar än i 1800-talets bondegemenskap, för att kunna fungera och kännas igen som människa.

Individen är emellertid inte ensam. Till mänsklighetens kännetecken hör att man sluter sig samman med andra människor. Och för att detta skall vara möjligt rent praktiskt krävs teknologier som möjliggör kommunikation. Språk, talat och skrivet, till exempel. Och idag krävs dessutom telefoner, datorer och en utbyggd infrastruktur för att människan skall kunna människa, det vill säga verka i världen som just människor. Människor är inte djur som bekant.

Och, efter ett glas vin och en öl, på puben innan tåget mot Stockholm, måste, till ovanstående lista av objekt tillhöriga assemblaget människan läggas, kroppsoegna substanser som används medvetet för att skaffa sig respit från tillvarons krav och sammanhangens måsten.

Allt detta, tillsammans med andra, mänskliga assemblage, är vad som krävs för att jag skall kunna människa. Verka i världen, som människa. Och det är dessa aspekter, allt ovanstående (och mer därtill) som givit upphov till konsekvensen att jag måste se över mitt liv.

Och att göra sig medveten om att det är helheten, sammanhanget som ger upphov till och samtidigt sätter gränserna för och anger villkoren för, mig. Det är min strategi för överlevnad på sikt. Arbetet med att sätta sig in i och förstå detta, det hjälper mig att inse begränsningarna jag har att förhålla mig till.

Kulturvetenskap, mitt arbete, är därför både problemet och lösningen på mitt varas långsiktiga hållbarhet. Måste tänka mer på det. Inte låta mitt intellekt och mina önskningar styra. Helheten, allt sammantaget. Där finns agensen. Bara att acceptera.

Redan jag, ensam, är en ansenlig grupp!

Universitet och ranking. Fler exempel på hur man kan använda begreppet hyperobjekt.

Talade igår med en professor i maskinteknik och han berättade något som jag inte riktigt kunnat släppa. Reflektionen över det får bli ett slags fortsättning på gårdagens bloggpost om arbetsmiljö som hyperobjekt, som också är något jag inte riktigt kan släppa. Har börjat läsa Graham Harmans bok, Guerrilla Metaphysics. Phenomenology and the Carpentry of Things, men än är det för tidigt att säga något mer insiktsfullt och genomtänkt om den och om OOO. Återkommer dock i ämnet, efter helgen.

Åter till professorns berättelse, som både var intressant och skrämmande. Framförallt var den beklämmande. Innan jag avslöjar vad den handlade om vill jag säga något om ämnet Kulturvetenskap i allmänhet och om ämnets undersökningsobjekt i synnerhet. Kultur finns överallt, för alla att iaktta, men det gör inte alla till Kulturvetare. Det är ett betydelsefullt påpekande. Fysik finns också överallt, men det gör inte att kreti och pleti anser sig kunna klampa in på fysikernas område och ifrågasätta deras kompetens, vilket sker allt som oftast när man uttalar sig om världen, som Kulturvetare.

Det jag skall reflektera över handlar om kultur, och jag skall försöka använda begreppet hyperobjekt för att bringa reda i tankarna, och för att lansera en reflektion över vad Universiteten och Högskolorna (det vill säga den kompetens och de kunskaper som dessa objekt förkroppsligar) kan och bör använas till. Vad jag har att komma med är viktigt, om än inte empiriskt underbyggt. Det är emellertid inget problem, för antingen så stämmer det jag har att säga och då måste tankarna tas på största allvar. Eller så stämmer det inte, men då har jag redan på förhand påpekat att det jag vill säga inte är av karaktären, forskning visar: "Stoppa pressarna, nu ska ni få höra". För att kunna säga något kulturvetenskapligt relevant om världen behövs inte en massa empiri, vad som behövs är tankeverktyg. Kultur finns som sagt överallt, och resultatet av den kulturvetenskapliga forskningen, det kan kontrolleras av alla och en var. Det är en avgörande skillnad!
Först berättelsen. Den var en återgivning av en annan professors ord, från ett större universitet i England. Där har man ett system för tilldelning av forskningsmedel som bygger på ranking. Professorn talade om hur hans kollega i England berättat att det lärosäte där han var anställd hade förlorat en placering i rankingsysyemet, och att detta inneburit att man förlorade en ansenlig del av sina forskningmedel. Och för att göra en lång historia kort går jag direkt på problemets kärna. universitetets reaktion på beslutet. Under ett års tid lades alla resurser på att börja citera varandra mer, och på att på andra sätt manipulera med rakningsystemets variabler och nyckeltal. Historien slutade lyckligt, eller vad man nu ska säga. Året efter hade man fått tillbaka sin placering och med den forskningsmedlen. Vad har denna berättelse med hyperobjekt att göra, eller snarare hur kan begreppet hyperobjekt användas för att förstå berättelsen på ett lite mer allmängiltigt och fördjupat sätt?

Både rankingsystemet och universitetet kan här sägas vara hyperobjekt. Båda lever och verkar på en annan nivå i världen, ovanför eller vid sidan av aktörerna som upprätthåller systemen. Högskolan och rankingsystemet möts och utbyter erfarenheter, affekter och materia med varandra. Detta sker efter en egen logik, och det är processer som är fristående från mäniskorna som saknar förmåga att uppleva objekten, då de som individer (sic) bara har tillgång högst begränsade aspekter av objekterna som helhet. När väl universitetet organiserats och satts i rörelse, och när rankingsystemet väl är konstruerat och börjar verkställas, då händer saker. Både rankingsystemet och universitetet ger upphov till olika effekter dels på arbetsstyrkan och de uppgifter som denna utför dels på varandra som objelt. Enda sättet att förstå och närma sig frågan är att uppmärksamma objektets effekter, i hela sin vidd, inte bara sin egen upplevelse av dem. Det hjälper tankeverktyget Hyperobjekt oss med.

Rankingsystemets effekt, dess verkan på universitetet var att universitetet omriktade viktiga delar av sin verksamhet, till att svara upp mot hyperobjektet rankingsystemets behov och önskningar. Eftersom universitetet lever på och är beroende av ekonomiska medel, och eftersom dessa erhålls i relation till hur väl man svarar mot rankingsystemets krav, så har hyperobjektet universitetet inget annat väl än att anpassa sig. Båda är härigenom objekt, och förstår man det förstår man världen på ett annorlunda sätt, utan att den på något sätt har förändrats.

Poängen med att använda ett begrepp för att se och förstå är att det hjälper den som vill förstå något att sortera intrycken som genereras av världens komplext motsägelsefulla procesuella tillblivelse. Det är ingen hypotes som ska förkastas eller beläggas, det är ett verktyg för att se saker som annars hade försvunnit ur fokus.

Vad kan man göra med insikerna? Hur kan kunskaperna som begreppet Hyperobjekt ger upphov till användas? Det är det viktiga, inte om det är sant eller ej. Som sagt antingen är det så här och då är det enkelt för vem som helst att kolla saken. Eller så är det inte så här, och då är tankarna meningslösa och det finns ingen anledning att spilla tid på att argumentera kring dem. Kulturvetenskap handlar om just det, att hjälpa världen att se konsekvenser av det vi tar för givet. Kulturvetenskap handlar inte om att bevisa, om att resa anspråk på att sitta inne med sanningen. Det vetenskapliga hantverket och kompetensen som finns inom ämnet handlar om att skapa begrepp! Och det kan tyckas enkelt och självklart, när arbetet är klart, men betänk att samma gäller för formeln för relativitetsteorin. Kulturvetenskap är vetenskap lika mycket som fysik, biologi och mattematik, och ämnenas olika kompetenser kan användas till olika ändamål (de kan så klart också förstås som Hyperobjekt)!

Vad blir då resultatet av denna enkla studie av rankingsystemet och dess verkan? Vad hjälper begreppet Hyperobjet oss att se? Jag skulle vilja peka på två saker:

1. Rankingsystemet har egna behov. När det väl satts i verktet lever det sitt eget liv, utan hänsyn till människorna som administrerar det. Det upplever och ger upphov till konsekvenser, kort sagt det är ett objekt i kraft av sig själv. Detta hjälper begreppet oss att se och förstå vidden av. Och det hjälper oss även att hitta kärnan i problemet, vilket behövs för att kunna utforma förändringsåtgärder.

2. Samtidigt som begreppet hyperobjekt hjälper oss att se och förstå att en sådan sak som ett rankingsystem har egna behov, en egen logik och en helt egen verkan i världen, skild från människorna, så hjälper det oss att se och förstå att det inte är en naturlag. Det unika för objektet människa är att hon äger förmågan att avveckla ett sådant objekt som rankingsystem. Om, säger om, tillräckligt många sluter sig samman och enas om betydelsen av att hyperobjektet universitetet behöver utvecklas i en annan riktning, för att bättre svara upp mot objektet samhällets behov.

Hyperobjekt som tankeredskap hjälper oss kort sagt att se världen med andra ögon. Och det behövs om man vill verka för ett mer långsiktigt hållbart samhälle. Jag hoppas att jag inte är ensam om att tycka att det inte bara är huvudlöst, utan också ett sanslöst slöseri med resurser, att ett stort universitet lägger tid och energi på att manipulera med administrativa system. Tid och energi som hade kunnat användas för forskning om klimatet, eller om arbetsmiljö. För att återknyta till två andra fenomen som kan förstås som hyperobjekt.

Har vi råd att inte satsa på Kulturvetenskap?

torsdag 24 mars 2011

Hyperobjektet arbetsmiljö. Fortsatta försök att förstå OOO

Kan arbetsmiljö vara ett hyperobjekt? Är det en väg att gå för att närma sig problemet? Det verkar ju vara ett utbett problem som saknar givna lösningar. Arbetsmiljön påverkar alla, men är svår att greppa. Det är ett komplext problem, och som sådant är det bäst att utredas förutsättningslöst, med ambitionen att upplösa problemet. Då kanske hyperobjekt kan vara värt att testa, som tankeverktyg. Vi får se. Och en ad hock definition skulle kunna se ut som följer:

Arbetsmiljön är ett objekt som lever och verkar på en annan nivå i världen, ovanför eller vid sidan av individerna som arbetar på företaget eller inom organisationen. Arbetsgruppen saknar ofta förmåga att uppleva objektet i sin fulla vidd, då de som individer (sic) bara har tillgång begränsade aspekt av objektet som helhet. Arbetsmiljön har en egen verkan i världen. Arbetsmiljön, som objekt, ger upphov till olika effekter på olika delar av arbetsstyrkan. Ingen del av helheten har den fullständiga bilden, det finns bara olika upplevelser av effekterna. Enda sättet att förstå och närma sig frågan är att undersöka objektets effekter, i hela sin vidd, inte bara individens, högst begränsade, egna upplevelser av dem.

Arbetsmiljö som objekt är tillräckligt okonventionellt, tankeväckande och ögonöppnande för att inte bära på associationer som leder tanken bort från problemet. Det är en viktig förutsättning för alla långsiktigt hållbara lösningar. Och att betrakta arbetsmiljön som ett objekt, fristående från dem den berör, underlättar en förutsättningslös diskussion kring problemet. Chanserna att upplösa eventuella problem som objektet är ansvarigt för ökar om det går att tala om det som en aktör i eget namn.

Det största problemet med konflikter på arbetsplatser är ju att det blir ofta blir personligt, smutsigt och infekterat. Och att närma sig ett problem med utgångspunkten att det är förkroppsligat, att det sitter inne i enskilda individers biologi. Det är dels att ha en förutfattad uppfattning om vad som är problemets kärna (och därmed var dess lösning finns), dels att be om problem. Att angripa frågan på det sättet är vidare att söka lösningar, men alla lösningar på problem innebär att problemet finns kvar och stör verksamheten. Organisationer som söker den typen av svar på frågor rörande arbetsmiljö riskerar att göra sig beroende av experter på konflikthantering, vilket tenderar att bli ett behov som föder sin egen efterfrågan, fyller sitt eget syfte vilket främjar dess egen överlevnad. (Problemet är alltså också ett objekt, och det ser olika ut beroende på vilken definion man utgår från?).

Men om arbetsmiljön erkänns som ett eget objekt, med egen verkan i världen, öppnas frågan upp betydligt. Problemet nyanseras på ett konstruktivt sätt, vilket ökar chanserna till att dess negativa effekter kan mildras eller elimineras. Samtal om arbetsmiljöns problematiska effekter blir inte personliga. Ingen behöver känna sig anklagad. Mer energi kan därigenom läggas på lösningen. Genom att tankeverktyget hjälper alla berörda parter att se, dels vidden av problemet, dels dess effekter, främjas kreativiteten. Och det är en ovärderlig tillgång i alla problemlösningsprocesser. Problemet är inte (uteslutande) individorienterat, och då måste lösningarna sökas på andra håll än inom psykologins kompetensområde.

Inget (varken indviderna av kött, blod och tankar, eller tingen och teknologierna) kan härigenom friskrivas från eller ställas vid sidan av hyperobjektet arbetsmiljön. Allt och alla är en del av helheten. Samtidigt behöver ingen känna sig anklagad, för ansvaret är utspritt och kollektivt. Den frågan kan därigenom helt lämnas utanför samtalen vars syfte måste vara att upplösa arbetsmiljöns negativa effekter, inte att lösa problemen.

Hyperobjektet arbetsmiljö finns och ger upphov till effekter i världen, inte av/utifrån brist, kompensation eller som något passivt. Arbetsmiljön som hyperobjekt drivs av positiva begär, krafter som samproduceras i och genom möten/interaktion mellan objektets delar. Allt och alla påverkas, men på olika sätt. Vissa delas och aspekter av helheten gynnas av objektet, andra missgynnas. Och eftersom det inte är lika laddat att diskutera effekter som det är att diskutera delaktighet, ansvar och skuld ökar chansen till lösning av problemet betydligt.

Hyperobjekt består av både känslor, handlingar, tankar och teknologier samt materialitet. En kaffeautomat, till exempel är ett utmärkt exempel på en teknologi som i allra högsta grad har med arbetsmiljö att göra, men ofta missas när man försöker lösa arbetsplatsrelaterade problem med hjälp av konventionella (psykologiska) verktyg.

Här finns absolut något viktigt och värt att arbeta vidare med, det är uppenbart. Men mycket arbete återstår innan jag slipat fram en hållbar definition av begreppet hyperobjekt. Och innan jag landat i en användbar förståelse av OOO, objektetrelaterad ontologi.

Men att det är svårt är inget problem, tvärt om gör det frågan än mer intressant. Lättja och strävan efter enkla lösningar är som sagt kanske det största hotet mot långsiktig hållbarhet, både vad gäller arbetsmiljö- klimatfrågor och kunskap samt vetenskap.

Ser framtiden an med tillförsikt, även om det finns svårlösta problem i min absoluta närhet, som ligger utanför min kontroll. Flyktlinjer fungerar som ventil. Detta är en plats för vila, återhämtning och nyorientering. Inte bara för mig, utan för alla som vill vara med och bidra.

Det personliga är inte personligt!

onsdag 23 mars 2011

Objektorienterad ontologi. Ett första försök.

Här kommer några senfärdiga tankar om objektorienterad ontologi, OOO, som diskuterats livligt ett bra tag nu (se härhärhärhär och här för en definition) men som jag fått upp ögonen för först nu. Innan jag söker mig vidare inom det området, innan jag anser mig kunna göra något mer vetenskaplig av tankarna, vill jag använda Flyktlinjer för att, både för mig själv och för eventuella intressserade läsare, synliggöra var jag står just nu. På det sättet, tänker jag att det blir lättare, både för mig att komma vidare genom att tvinga mig själv att sätta ord på den utgångspunkt varifrån jag bygger vidare, och för eventuella kommentatorer att kommentera. Som sagt, tillsammans når man längre än ensam, oavsett hur klok och kompetent man är.

Ian Bogost presenterar följande definition på sin blogg (följ länk två ovan för att se hela resonemanget):
Ontology is the philosophical study of existence. Object-oriented ontology ("OOO" for short) puts things at the center of this study. Its proponents contend that nothing has special status, but that everything exists equally—plumbers, DVD players, cotton, bonobos, sandstone, and Harry Potter, for example. In particular, OOO rejects the claims that human experience rests at the center of philosophy, and that things can be understood by how they appear to us. In place of science alone, OOO uses speculation to characterize how objects exist and interact.
Den utvecklas senare till:
Ontology is the philosophical study of existence. Object-oriented ontology ("OOO" for short) puts things at the center of this study. Its proponents contend that nothing has special status, but that everything exists equally—plumbers, cotton, bonobos, DVD players, and sandstone, for example. In contemporary thought, things are usually taken either as the aggregation of ever smaller bits (scientific naturalism) or as constructions of human behavior and society (social relativism). OOO steers a path between the two, drawing attention to things at all scales (from atoms to alpacas, bits to blinis), and pondering their nature and relations with one another as much with ourselves.
Jag har i en tidigare bloggpost resonerat kring verbalisering som jag lockas av, som ett slags tankeexperiment för att bryta med subjekt-/objektdikotomin, som jag ser som själva grundproblemet och även det yttersta syftet med hela projektet. Att verbalisera handlar inte om att sätta ord på världen, vilket är ordboksdefinitionen, utan om att närma sig det man vill undersöka med en vaksamhet på dess konsekvenser. Utgångspunkten att allt är verb, är ett sätt att göra upp med subjekt-/objekttanken, det är en radikal och symetrisk utgångspunkt som är giltig för allt. Den gör ingen skillnad mellan ting och tankar, mellan handling och handlande.

För det som intresserar mig, det jag söker efter är en definition av vetenskap och en metodologisk strategi som så att säga närmar sig allt det som undersöks med samma förutsättningar. En metod som är sant förutsättningslös. Och att betrakta allt som verb är ett sätt. Att betrakta allt som objekt är ett annat. Poängen är den samma, men här finns kanske fördelar? Det återstår att se, och jag ser med spänning fram emot att söka mig vidare inom området.

Inom OOO, talar man om hyperobjekt. Och om det kan man läsa här, här och jag skriver även om saker som tangerar ämnen i en annan av mina bloggposter, och där ger oss Marcus följande definition av begreppet i en kommentar där han ser "klimatet" som ett slags hyperobjekt:
Klimatet är alltså ett gigantiskt objekt som lever på en helt annan nivå av världen, som vi saknar förmåga att uppleva. Vi kan bara uppleva förvrängda versioner av dess effekter, och vi kan systematisera och teoretisera dessa effekter för att enklare föreställa oss klimatet åtminstone som fenomen, som ett objekt inför vårt medvetande. Detta är ett hyperobjekt.
I dagens DN skriver även Göran Rosenberg om kärnkraften, och hans resonemang uppvisar slående likheter med Timothy Mortons tankar om plutonium. Kärnkraften har blivit till ett slags objekt, ett slags konglomerat av delar, materiella såväl som immateriella som har en egen verkan i världen. Oavsett hur vi människor ser på saken, vilket gör kärnkraftsexperternas än mer uttalanden problematiska (se här), eftersom de talar om något de lika lite som någon annan har kontroll över. Kärnkraften lever sitt eget liv, nu när den väl finns och gör saker i världen. Hyperobjekt är ett bra sätt, ett utmärkt tankeredskap, att närma sig ämnet med hjälp av.

Vilken typ av kunskap får vi genom att studera fenomen i termer av objekt, och hur kan man göra med den? Ett sätt att tänka kring objekt är att se dem som någon som bara existerar när det gör något. Något som bara kan studeras via de effekter och affekter det ger upphov till. Deleuze och Guattari menar att:

We know nothing about a body until we know what it can do, in other words, what its affects are, how they can or cannot enter into composition with other affects, with the affects of another body, either to destroy that body or to be destroyed by it, either to exchange actions and passions with it or to join with it in composing a more powerful body. (Deleuze & Guattari 2003a:257).
Citatet handlar om hur viktigt det är att identifiera de iakttagbara spår som går att hänföra till fenomenen man undersöker. Det är ett annat sätt att peka på det problematiska med begreppet sanning och en vetenskaplig praktik som strävar efter att etablera Matters of fact. Citatet kan således användas som motiv för anammandet av en vetenskaplig praktik som har som mål att etablera Matters of concern (för definition och en länk till en artikel se här).

För att översätta ovanstående teoretiska resonemang i en analytisk praktik kan man säga att vad som bör undersökas är vilka krafter som håller samman det fenomen som satts under den kulturanalytiska luppen. Ett sätt att göra det på skulle kunna vara att tänka på människor i termer av kroppar utan organ (Bodies Without Organs, eller BWO), som är ett annat av Deleuze och Guattaris sätt att fånga samma sak, det vill säga sammanhållandet av ett specifikt fenomen. Enklast kan det begreppet beskrivas genom att peka på allt det man vanligtvis inte förknippar med en kropp, det vill säga man riktar uppmärksamheten på sammanhållandet istället för det sammanhållna.

Deleuze och Guattari påpekar att BWO egentligen är en praktik, eller kanske snarare en uppsättning av praktiker. Kroppen utan organ går (precis som ytterligheterna Territorialisering och Deteritorialisering) aldrig att nå, den utgör snarare gränsen för det fenomen man undersöker. Förtjänsten med att tänka i termer av kroppar utan organ är att det riktar uppmärksamhet dels mot görandet och det ständiga blivande som krävs för att hålla samman, till exempel, fenomenet människa, dels mot det faktum att gränsen för vad en människa är inte går vid huden. För att fungera som människa behöver de flesta av oss en rad olika proteser, till exempel glasögon, blindkäppar, rullstolar och så vidare, men också datorer och kollektivtrafik och andra teknologier som har integrerats i vår vardag och utan vilka vi inte skulle känna igen oss själva. Eftersom det är helheten, sammansättningen av allt det vi behöver för att kunna vara och verka i världen, som utgör förutsättningen för människoblivandet måste alla aspekter beaktas om man vill förstå begreppet människa på ett grundligt sätt.

Deleuze och Guattari utgår vidare från att ingen någonsin kommer att kunna veta var gränserna för blivande går, varken när det gäller fenomenet människa eller något annat. Som människa blir man aldrig färdig, och det är som det skall. Det ligger helt enkelt i sakens natur eftersom det handlar om ett ständigt görande vars konsekvens förverkligas inom en framtid som innan den aktualiserats bara finns som virtuell potentialitet. Rörelse är helt enkelt en fundamental förutsättning för allt vara i världen.

Det är här jag står nu. Fortsättning följer. Och, som alltid: Kommentarer och synpunkter, kritik och hjälp tas emot, tacksamt!

Testar att tenta

Mina studenter som går B-kursen i Kulturvetenskap fick i uppgift att, på kursen Media- och populärkulturanalys, skriva en tentamen där kursens samtliga moment skulle redovisas. Efter önskemål från gruppen delades tentan ut vid kursens första tillfälle, alltså fem veckor innan den skulle lämnas in. Detta gjordes även om jag som ansvarig lärare inte tycker att det är optimalt. Min erfarenhet är att den typen av tillmötesgåenden tar fokus från undervisningen, och det finns exempel där studenterna uteblivit från föreläsningar när de märker att allt kanske inte ser lika viktigt ut. Men denna gång tyckte jag att studenternas önskemål kunde tillmötesgås, om inte annat så för att få ett slags utvärdering av såväl dem som pedagogiken.


På fredag får vi se hur utfallet ser ut. Tänkte reflektera över detta, i ljuset från den uppåtgående solen som bär med sig löften om vår, om liv och om värme. Tentauppgiften ser ut så här:
Uppgiften denna gång går ut på att ni skall,

1. Välja en film, vilken som helst. Motivera ert val med hjälp av sådant som tagits upp på kursen. Argumentera och resonera kulturvetenskapligt.

2. Analysera sedan filmen med hjälp av de verktyg och de aspekter på media som presenteras på delkursens seminarier. Det vill säga: Mediebegreppet, representation, intertextualitet, innehållsanalys, användarperspektiv och nya medier. Alla aspekter måste beaktas.
Använd inte för stort utrymme till att beskriva filmens innehåll. I bedömningen av tentamen är det de analytiska resonemangen som är det centrala. Vad vi vill se är hur ni har tagit till er och hur ni använder verktygen, för att se sådant som man annars inte gör när man tittar på film. Försök se förbi bilderna, det konkreta och påtagliga.
Undervisningen på denna delkurs som omfattar 7,5hp har sett ut som följer. Varje tema har behandlats genom inläsning av litteratur, en föreläsning där läraren ger teorin och tankarna bakom samt presenterar tips på hur analysen kan genomföras, och sedan har detta prövats praktiskt på ett seminarium där läraren tillsammans med studenterna praktiskt har övat och visat exempel på hur tankarna kan omsättas analytiskt.

Jag har svårt att se hur man på ett tydligare sätt kan belysa aspekterna och förmedla kunskaperna. Just nu sitter alltså studenterna med tentamen, och därför tycker jag att det kunde vara kul att se hur jag själv resonerar, genom att utsätta mig själv här på morgonkvisten för samma uppgift.

Först vilken film skall jag välja? En film som ger mig möjlighet att visa hur jag har läst och förstått litteraturen på kursen. Det finns ju så många. Hmmm … Start Treck. First contact. Jag tror det får bli den. Och motivet är att den filmen gör det enkelt för mig att utveckla och fördjupa tankarna som behandlats på kursen. Det får räcka som motiv.

Intertextualitet,
Rent personligen har jag ingen egentlig relation till filmen, förutom att jag gillade TV-serien Star Treck. Den första, den från 1960-talet och det blir också det första perspektivet som jag behandlar. För detta är ju ett slags uppföljare, ett exempel på intertextualitet. Medier som talar med medier. Och här finns det ju en rad exempel, även på referenser åt andra hållet. Tänker till exempel på TV-serien Big Bang Theory, och inte minst på vilken spridning som det fiktiva (men existerande och fungerande) språket Klingon fått. Här finns en hel massa trådar att dra i. Det handlar ju om att visa exempel på och konsekvenser av intertextualitet.

Användarperspektiv
Här finns också en hel massa att hämta genom at söka på nätet. Hur används filmerna av fansen? Och detta tema går enkelt att kombinera med temat som behandlar nya medier, för via till exempel Facebook och Twitter går det att hitta en rad exempel på hur Star Treck ger upphov till grupper och utbyte av tankar. Det handlar om att klä bokens teoretiska innehåll med bilder exempel och texter. Alltså om att först redogöra för hur man har läst, vad man har förstått och hur detta står i relation till andra texter som behandlats på kursen eller kanske tidigare. Det är vad jag menar med självständigt, kritiskt tänkande. Inte referat av innehållet!

Innehållsanalys
Här finns också en hel del att ta tag i. Drar mig till minnes ett avsnitt av Kobra där man behandlade Klingon, och påpekade då att det är ett manligt präglat språk som (till stor del) bara har ord för krigiskt relaterade aspekter. Det skulle man kunna rota lite i. Eller mångfaldsfrågan. Vilka kategorier finns representerade på rymdskeppet? Klass, ideologi? Detta känns som att skjuta på sittande ankor. Ingen utmaning alls. För studenter på ett kulturanalytiskt program borde detta inte erbjuda något som helst motstånd. Det är för upplagt för att hjälpa dem att briljera!

Mediebegreppet
Detta är kanske lite svårare. Men en utväg, om man inte hittar något, eller om man tycker att just detta perspektiv är svårt, kan vara att visa för den examinerade läraren vad som är svårt. Hur man har läst böckerna är ju ändå det som tentamen går ut på. Och ett resonemang om vad som är svårt. En redogörelse för vad man inte begriper, det kan vara minst lika givande (både för läraren och för studenten) att jobba med. Svar på frågan varför man inte kan, det visar ju att man har läst, att man har försökt och att man verkligen vill lära sig. Om jag fick uppgiften skulle jag dock diskutera mediets tekniska utveckling, från TV-serien på 60-talet och fram till biofilmen och kanske även göra en koppling till Avatar som det finns många beröringspunkter med. Vad händer med skådespelare i framtiden när man kan animera … Det är en spännande fråga.

Representation
Slutligen, frågan om representation. Och den skulle jag, men det har ju sina lätt förklarliga skäl, gripa mig an genom att först kritisera hela den världsbild som ligger bakom representationstänkandet. Deleuze skulle jag använda, även om han bara finns med i periferin på kursen. Och när det var gjort skulle jag visa exempel på vilka representationer som filmen, Start Treck. First contact, förmedlar.

Så skulle jag gripa mig an den tentauppgift som mina studenter just nu jobbar med. Och jag skulle skriva två sidor varje dag, fram till i eftermiddag. Torsdag skulle jag ägna åt korrekturläsning och granskning av innehållet, i lugn och ro. På fredag skulle jag skriva ut texten, läsa igenom den högt och därigenom förvissa mig om att den inte bär på några språkliga oklarheter. Sedan skulle jag ladda upp den, gå på puben och fira och sedan ägna helgen åt vila och uppladdning inför nästa delkurs.

Så skulle jag göra. Hur skulle du göra? Är detta en för svår eller för omfattande uppgift?

tisdag 22 mars 2011

Matters of concern? Ett sätt att se på vetenskap.

Tänkte dela med mig en länk till en artikel jag uppskattar. Länken leder till Bruno Latours hemsida, och till artikeln: "What is the style matters of concern." Den går i korthet ut på följande ...

Dagens samhälle präglas i mångt och mycket av en bestämd uppfattning om och syn på vad kunskap är. Den beskrivs träffande av Latour i följande termer: Matters of fact.


Vetenskap handlar med en sådan syn kort och gott om fakta, om vad som hänt, egentligen eller om hur det är. Som kulturvetare blir man ibland anklagad för att vara flummig när man hävdar att kultur är något högst komplext och motsägelsefullt, men om det nu är så att detta är ett adekvat svar på frågan, vad är kultur? Om kultur beskrivs bäst med ordet flummig, är det då inte bättre att acceptera det och att försöka förstå principerna och processerna som leder fram till det resultatet? Frågan är ledande, men jag tror att läsaren utifrån ovanstående resonemang inte har några problem att lista ut min ståndpunkt.

Latour, som under många år har undersökt hur det går till när kunskap produceras i laboratorier och på andra ställen menar att det är långtifrån säkert, och till och med oftast osäkert, om det går att resa annat än högst tillfälliga anspråk på att sitta inne med någon sanning om något. Han har på olika ställen resonerat kring ett alternativ till det allt för rigida Matters of fact och menar att ett mer adekvat och konstruktivt ideal vore att beskriva vetenskapens uppdrag som att det handlar om, Matters of concern. Skillnaden mellan de båda ”idealen” är väldigt liten.

Matters of concern skrivs fram i och genom fyra specifikationer. Matters of concern erkänner för det första, till skillnad från Matters of fact, ingen absolut skillnad mellan subjekt och objekt. I korthet går Laturs poäng ut på att öka medvetenheten om att vetenskap bedrivs av människor och för människor, och att detta är gott nog. Det handlar alltså om ett något mer ödmjukt förhållningssätt till resultatet av det vetenskapliga arbetet som inte går att skilja från den dom utför det. Självklart ska man inom vetenskapen fortsätta den verksamhet man framgångsrikt har bedrivit, men man bör tona ner sanningsanspråken något och göra sig aktivt medveten om att vetenskapsmän och kvinnor, som alla andra människor, också har andra behov än att söka sanning och att det är svårt att i varje moment vara helt på det klara med vad som är vad. Vetenskap är en mänsklig verksamhet med allt vad det innebär, och det är en aspekt av akademin allt för sällan uppmärksammas.

Den andra specifikationen går ut på att matters of concern måste uppskattas för att bli giltig. Det ligger i sakens natur att matters of fact får man ta till sig vare sig man gillar det eller ej, och detta i sin tur öppnar upp för medvetet såväl som omedvetet maktutövande genom att olika påståenden allt för lätt utvecklas till ultimatum. Den som anser sig sitta inne med sanningen är helt stängd för vidare samtal, vilket är ett förödande förhållningssätt åtminstone inom all social forskning. Exempel på vad detta kan få för konsekvenser ser vi i den allt annat än konstruktiva debatten om klimatet som allt för ofta har kommit att handla om vem som sitter inne med sanningen, och allt för lite om vad vi kan göra för att undvika en allvarlig fara. Det viktiga är inte hur begrepp skall definieras utan till vad de går att använda.

Specifikation nummer tre handlar om hur man bör se på det sammanhang som allt och alla delar. Framförallt handlar det om att uppmärksamma det faktum att även ting, tankar och materialitet bör räknas in i bedömningen och tilldelas samma betydelse som mänskor. Allt som kan göra skillnad, alltså även tankar, texter och materialitet/teknologi kan och bör beaktas mycket mer. Världen är helt enkelt befolkad av mycket mer än mänskliga varelser, vilket är självklart men inte helt enkelt att göra sig medveten om. Påpekandet bör därför uppfattas först och främst som en hjälp på vägen i arbetet med att få upp ögonen för det faktum att världen är en och odelbar och att allt och alla är delar av samma helhet, samma sammanhang. Och det sammanhanget byggs av mindre delar, vilka alla kan benämnas aktörer. Både sociala och materiella aspekter av helheten, både människor, tankar, ord och saker kan göra skillnad, därför benämningen aktör på samtliga. Detta för att inte på förhand slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins, för att hänvisa till några vanliga försanthållanden inom akademin). Kunskap, om den definieras med hjälp av denna förståelse, är något som uppstår i och genom en process vilken inbegriper en lång rad aktörer, aspekter och artefakter, alla med sina speciella problem om förtjänster.

Den fjärde och sista specifikationen handlar om varaktighet och uthållighet, om att såväl vetenskap som samhället och arbetslivet bäst förstås som processer. Utgångspunkten är att ingen aktör som sätts i förbindelse med andra aktörer förblir opåverkad. Alla möten/förbindelser mellan aktörer betraktas som ett slags ömsesidigt möte som gör något med kontrahenterna och som påverkar aktörerna i en ständigt pågående process av ömsesidigt blivande.

Det viktiga är dock inte benämnandet, definitionen. Det är användandet, vad man gör!

Några ord om enkla lösningar och ansvar

Om ansvar och faran med att lockas av enkla lösningar, det får bli ämnet för dagens kulturvetenskapliga reflektion över samtiden. Oförmågan till och oviljan att ta ansvar samt lockelsen i och med enkla lösningar är, vill jag hävda, det största hotet mot samhällets långsiktiga överlevnad. Det är den absolut viktigaste frågan att ta tag i!

Det finns inga enkla lösningar, och den enda som kan ta ansvar är individen. Bara samhällen som lyckas upprätthålla dessa två fundamentala utgångspunkter för samhällsbyggnad, över tid kommer att överleva. Tummar man på det har man tagit första steget på ett sluttande plan som ytterst leder till undergång. Så är det. Låt ingen få dig att tro något annat.

Att ha kakan kvar, samtidigt som man äter av den. Det låter för bra för att vara sant, och det är det också. Alla vet det, ändå drömmer vi om att det skulle finnas en lösning på problemet. Evighetsmaskinen, den som ger mer energi än den tar. Det är en omöjlighet. Ändå dyker det upp varianter på det temat, överallt. Hela tiden.

Lägger man bara tillräckligt mycket emfas bakom orden. Uttrycker man sig bara med tillräcklig pondus. Ja, då kommer man att få folkets öra. Är man bara beredd att ta på sig ansvaret, då kommer även kloka människor, i massor att lägga sina liv i ens händer. Det är så. Jag lovar! Och det är fruktansvärt lockande ibland, det erkänner jag villigt, att bejaka detta. Lokelsen är tidvis enorm, att ge upp och ge folket vad folket vill ha. Att snabbt dra in pengar ära, att säkra den ekonomiska överlevnaden och dessutom få uppskattning. Men jag vill vara sann mot mig själv. Är inte intresserad av beröm och uppmärksamhet, för berömmets och uppmärksamhetens skull. Jag forskar för att nå insik och förståelse, inte för att få beröm, pengar eller uppskattning. Jag vill ställa min kompetens och mina kunskaper till allmänhetens förfogande, inte skaffa mig makt och inflytande. Jag vill vara med och bygga framtidens samhälle underifrån, inte leda arbetet efter minsta motståndets lag.

Det skulle vara hur enkelt som helst för mig som blivande Docent, att träda ut i offentlighetens ljus med en uppsättning enkla lösningar. Och jag vet att det skulle fungera. Jag skulle röna framgång och respekt om jag bara spelade mina kort rätt. Jag skulle få anhängare och beundrande följare. Det är så det fungerar. Exemplen kan mångfaldigas.

Första gången jag konfronterades med detta paradoxala fenomen och problematiska egenhet var veckan efter min disputation. Jag var då inbjuden att tala på Åkeriförbundets kongress. Tanken var att jag skulle avsluta eftermiddagens program. Först ut var en professionell föreläsare som talade om manligt och kvinnligt. Hur det är något biologiskt givet, vad detta (förmodade) faktum ger upphov till i vardagen. Och hur man kan möta problemen. Publiken älskade honom. Alla kände ingen sig, och skrattade gott åt hur tokigt det kan bli när män möter kvinnor, hemma och på jobbet. Men inget av det han sa ledde mot ökad jämställdhet. Tvärt om!

När det var min tur att tala om avhandlingen som jag försvarat veckan innan, och som handlar om förutsättningarna för jämställdhetsarbete inom den svenska åkerinärinäringen, då märkte jag direkt att stämningen i salen ändrades. Även om temat för konferensen var jämställdhet, och även om salen var fylld av kvinnor (detta var ett arrangemang för medföljande), föll det jag hade att säga inte i god jord, alls. Jag möttes av tystnad, och när det var dags för frågor var dessa så gott som uteslutande kritiskt ifrågasättande. Han gav dem vad de ville höra, jag gav dem vad de behövde för att lyckas med sina egna mål. Han tog över ansvaret, jag bollade det tillbaka till dess rättmätiga innehavare.

Proffsföreläsaren (utan akademisk examen) som levererar osanningar och myter med pondus och humor, som dessutom går helt på tvärs mot intentionen med hela dagen, han vinner folkets uppskattning och möts med jubel. Och den disputerade forskaren, som med hjälp av empiriskt underbyggda exempel och med stöd i mångårig forskning, vill hjälpa åhörarna att lyckas i arbetet med att uppnå det mål de själva satt upp, att öka jämställdheten inom näringen, han eller jag, möts med skepsis, i bästa fall.

Och så där har det fortsatt. Min uppgift som kulturvetare är att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Inte att ta på mig ansvaret och att presentera enkla lösningar. Det är sällan populärt, stundtals är det rent av otacksamt. Jag trodde att händelsen på Åkeriförbundet berodde på att jag var en ovan talare, men det vet jag nu efter otaliga framföranden inte är fallet. Fortfarande möts jag, allt som oftast (men inte alltid, som tur är för då hade jag lagt av) av skepcis och ovilja när jag talar om jämställdhetsarbete, alkohol och Arbetsintegrerat lärande, som är de områden jag forskar om för närvarande.

Varför? För att jag (än så länge) vägrar ge människor vad de vill ha: enkla lösningar och någon som kan ta över ansvaret som tynger dem. Det enda jag kan leverera, som ligger i linje med den forskning jag bedriver, är tankeverktyg. Inga sanningar. Inga enkla lösningar. Det enda jag (och ämnet Kulturvetenskap) har att erbjuda är, som Churcill sa till det engelska folket vid inledningen av anda världskriget: hårt arbete, blod, svett och tårar. Det kan tyckas tråkigt, men det är den enda slutsatsen som finns att dra om man vill lyssna och dra lärdom av forskningen.

Jämställdhet och ökad mångfald. Minskade problem med alkohol och droger. Och ett mer effektivt överförande av kunskap mellan akademin och arbetslivet samt resten av samhället. Inget av det kan uppnås på annat sätt än att ansvaret för världens blivande sprids i samhället. Var och en måste vara beredd på att dra sitt lilla strå till stacken, annars kvarstår problemen. Och tron på enkla lösningar är fåfäng, farlig och frustrerande utbredd! Det måste vara utgångspunkten för alla långsiktigt hållbara satsningar på att försöka lösa problemen som finns i samhället och i världen. Förstår vi bara det, har vi tagit ett stort och viktigt steg i rätt riktning. Sedan behövs bara uthållighet. Kulturvetenskaplig forskning visar att det är så!

Ett svep över dagens tidningar, med dessa tankar för ögonen, ger följande såväl goda som dåliga resultat på frågan om ansvar och enkla lösningar: här, här, här, här och här till exempel. Enkla lösningar och experter som säger sig sitta inne med lösningar. Överallt finns det, om man bara lär sig se det.

Det som gör mig allra mest orolig det är att denna tendns sprider sig inom högskolan. Sökandet efter genvägar till betyg, exmina och titlar tar sig allt tydligare uttryck, både bland forskare och studenter. Och den lärare som ger studenterna vad de vill ha, hannn er hon kan räkna med lysande vistors i utvärderingarna som genmförs i anslutning till kurserna. Men den lärare som ger studenterna vad de behöver för att själva ta sig igenom utbildningen. Den lärare som hjäper sina studenter att själva ta ansvar för utbildningen, som ger dem verktyg som kan användas men som de måste jobba själva med för att lyckas, han eller hon får räkna med att stöta på motstånd och får vänja sig vid att ta emot kritik.

Jag tror fortfarande på det jag gör. Därför orkar jag kämpa på även om det ofta är i motvind. Men hellre det, hellre tacksamma vänner för livet (studenter som ser nyttan med utbildningen i efterhand) än hyllningar i utvärderingar. Jag är hellre sann mot sig själv och den kunskap jag har, än lycklig för stunden av uppskattning på falska grunder.

Lösningen på problemet är enkel på ett sätt. Det handlar bara om att övege tron på snabba lösningar, och om att ta ansvar och om att ha tålamod. Svårare än så är det inte, vilket uppenbarligen är lättre sagt än gjort!

Som sagt, forskning visar det!

måndag 21 mars 2011

Egen ägandes kunskap. Glöm det!

Att ha kunskap. Att äga insikt. Att veta. Det är så man ofta tänker. Det är så det känns. Men det är ett tankefel, ett fundamentalt tankefel som ger upphov till negativa konsekvenser. Visst vet vi det vi vet. I någon mening är kunskap förkroppsligad genom att den går att plocka fram ur minnet. Men ända sedan människan började skriva böcker har detta förhållande luckrats upp. Och idag med möjligheterna som internet erbjuder händer det mycket, och fort ifråga om kunskapens ägande.

Om man inte äger kunskap, vad gör man då? Hur bör man tänka, och varför är det problematiskt att tänka äga och kunskap i samma mening? Kort sagt, vad handlar det om? Vad vill jag peka på? En av kulturvetenskapens viktigaste uppgifter är att undersöka kopplingar mellan makt och vetande, och det är i det sammanhanget som tanken om kunskap som något man äger blir problematisk.

Makt föregår kunskap, på samma sätt som språket föregås av och samtidigt kanaliserar makt (om det har jag skrivit i en tidigare post). Makt är vad det handlar om. Det är den som driver samhället, vetenskapen och kultur. Problemet är därför kanske egentligen inte så mycket att människor tror att de äger kunskap, utan snarare att detta förhållande inte problematiseras mer inom vetenskapen.

För när utövare av vetenskap anser sig äga kunskap, då händer något. Vetenskap brukar på listor som mäter inflytande rankas högt, och det betyder att det som sägs i vetenskapens namn kommer att laddas med mer agens än det som sägs av lekmän. Och det alldeles oavsett om det som sägs är sant eller ej, användbart eller inte. Vetenskapliga uttalanden borgar så att säga för relevans och ackurans, genom att det som sägs uttalas i namn av vetenskap och det är i sin ordning. Men när enskilda utövare av vetenskap blandar ihop den egna personen med kunskapen som finns i det egna ämnet eller forskargruppen, då uppstår problem.

Kunskap, först. Vad är det? Verktyg för att uppnå något, till exempel ett långsiktigt hållbart samhälle (eller rymdresor, krigsvinster eller något annat). Det är mitt svar. Kunskap är inget i sig, den kan bara upptäckas och bedömas utifrån och i relation till dess användande. Viktigt att inte förväxla kunskap med innehållet som för närvarande fyller begreppet med mening. Kunskapen är evig, kanske man skulle kunna säga, men dess innehåll växlar över tid.

Människa, sedan. Vad är det? Människor är, eller kan ses som, behållare av kunskap. Människor är dem som använder kunskaperna, det vill säga nyttjar verktygen för att uppnå något. Därför är makt ett centralt moment!

Om människor lever i föreställningen om att kunskap är något man har, då är steget inte långt till att gränsen mellan människan (i betydelsen biologisk varelse) och kunskapen (i betydelsen verktyg) upplöses. Härigenom skapas ett slags maskin som förfogar över ansenlig makt. Vetenskap + människa + kunskap = makt!

Genom att människor gör sig till och ser sig som företrädare för kunskap kommer de att använda all den makt som de förfogar över för att försvara kunskapen. Tänk på resonemanget om memer, och det blir uppenbart att ägandet av kunskap är problematiskt. Den som erkänns som kunnig, den som har uppnått anseende inom vetenskapen kommer att få lättare att genomdriva sin vilja än den som inte åtnjuter samma respekt. Och det alldeles oavsett av kvaliteten i kunskapen.

Problemet visar sig dock först när den rådande kunskapen hotas. Det är då som makten träder in, för i samma stund som kunskapen hotas, hotas alla dem som företräder kunskapen, alla dem som förkroppsligat den och gjort den till sin. Och ju mer förkroppsligad kunskapen är, desto mer makt mobiliseras till dess försvar. Freud försvarade synen på sexualiteten med näbbar och klor! Bara för att nämna ett exempel. Men det finns hur många exempel som helst på detta. Forskare som driver politik är problematiskt (se här och här) inte för att det skulle vara fel på kunskaperna som de för fram, utan för att de blandar ihop rollen som utövare av vetenskap med rollen som politiker. Den som har makten har vidare makt att bestämma vilken kunskap som skall anses viktig och värd att bevara.

Frågan man bör ställa sig är: kan vi veta vad som är ett objektivt försvar av kunskapen och vad som är subjektiv självbevarelsedrift? Finns det någon metod för att utröna vad som är vad? Nej, tyvärr finns ingen sådan metod. Vetenskapen representerar det högsta vetandet i samhället, och därför utvärderar man sig själv.

Ett sätt att lösa upp denna svåra knut är att lansera ett lite annorlunda sätt att se på kunskap, inte som något man har utan som något man använder. Kunskap är verktyg. Ser man på kunskap på det sättet skulle bedömningen av kunskap kunna göras av en instans utanför vetenskapen. Strider om vem som har det bästa verktyget blir dessutom, föreställer jag mig, lättare att genomskåda, än strider om vem som äger sanningen.

Den som förfäktar yxans fördelar gentemot motorsågen, till den blir den självklara uppmaningen: upp till bevis! Låt oss se. Svaret ger sig så att säga själv. Det skulle kunna vara så även inom vetenskapen, om kunskap inte betraktades som egendom. Om kunskapen uppfattas som ett verktyg, ja då blir det lättare att upprätthålla gränsen mellan utövaren och resultatet.

Vad jag vill är att visa på vikten av kritiskt tänkande, att det är en viktigare egenskap än förmågan att förkroppsliga kunskap. Jag tror att chanserna till att målet om långsiktig hållbarhet ökar betydligt om fler inser vikten av att göra skillnad mellan kunskap (verktyg), människor (dem som använder verktygen) och makt (förmågan till agens). Det går inte att separera dessa enheter från varandra, men det går att öka medvetenheten om dess betydelse för vardagen och världens tillblivelse. Och den insikten gör ökar möjligheten att utarbeta strategier för att möta problemen.

Flyktlinjer är en plats där verktyg utvecklas, testas och överges (om de inte fungerar till det de är tänkta). Flyktlinjer är en process, ett samtal. Och dess mål är att främja kritiskt tänkande och långsiktig hållbarhet.

Jag äger ingen kunskap. Jag försvarar ingen sanning.

söndag 20 mars 2011

Holoner? Värt att fundera över, och samtala om.

"Verkligheten som helhet består inte av av saker eller processer, utan av holoner, helheter som är delar i andra helheter. Exempelvis är hela atomer delar av hela molekyler som är delar av hela celler, som är delar av hela organismer och så vidare." Så formulerar Ken Wilber en av 20 grundsatser som han utgår från i sin teori om världen. Mer om detta går att läsa i boken: En kortfattad historia om allting.

Det framgår på andra ställen på denna blogg att jag gillar den tanken, och sådana filosofter och tänkare som utgår från den. En filosof som jag tänkt läsa, men inte riktigt hittat motivation att ge mig i kast med ännu är Alfred North Whitehead. Han är också inne på samma spår. I en text om holoner på nätet, författad av den svenske litteraturvetaren Erland Lagerroth, står följande:
"Prehension" (från latinets "prehendere", gripa, fatta tag i) hör samman med "apprehension", begripa. Genom att kasta förleden har Whitehead fått ett mer allmänt, mindre krävande begrepp, en operation som också kan göras i svenskan: av "begripa" får man "gripa". Och därvid kan man tänka på atomernas förmåga att "haka i" varandra, när de bildar molekyler. Atomer är alltså inte fullständigt passiva, utan också de har en viss "agency", en viss inre förmåga att skapa "kemisk bindning"3 - en aktivitet som kemisterna har svårt att förklara. Och denna förmåga stegras med den fortgående utvecklingen till vakenhet, medvetande, självmedvetande.


Det är lätt att förstå att man inte vill tillerkänna celler, molekyler och atomer vare sig själ, känslor eller medvetanden, som det brukar vara tal om i olika slag av panpsykism. Och Wilber delar denna olust. Han vill karakterisera sig själv, inte som panpsykist. utan som pan-interiorist (länk). Orden "själ", "känsla", "medvetande" är ju, liksom hela vårt språk, myntade på dem som skapat och använder språket, alltså människor. Här som annars har människan varit alltings mått. Men de orden kan inte vara adekvata för molekyler och atomer. Just därför är det så viktigt att finna ett ord, som skulle kunna användas om dem och som betecknade något slags inre förmåga eller kraft men av annan och svagare art. "Prehension".

Individuella holoner är alltså "sammansatta individer". Det är lätt att se att detta inte bara gäller för organismer utan också för celler, molekyler och atomer, ja även för kvarkar, om de är uppbyggda av strängar. Fysiken har ju alltid sökt efter den yttersta beståndsdelen men alltid funnit att också den varit sammansatt. Och det är där hemligheten ligger. När två holoner förenas till en större, sammansatt enhet, får denna egenskaper som är mer än summan av de ingående holonernas egenskaper (hur skulle man f ö kunna addera två egenskaper, två kvaliteter?).
Holoner är emergenta helheter. Holoner är liksom människa, verb. I ständig rörelse, processer under tillblivelse. Vad det handlar om är enheter som läggs till enheter, det + det + det, i oändlighet. Samhällen byggs av människor. Och människor byggs av celler, av teknologier av språk och av utbyte av erfarenheter. Helheterna är alltid större än summan av delarna.

När jag går på bio och ser en film förkroppsligas minnen, och dessa adderas till den helhet jag utgörs av. På detta sätt är människoblivandet ett ständigt blivande, för varje dag adderas nya minnen till helheten. Nya erfarenheter läggs till gamla, med ökad komplexitet som följd. Det är så jag ser på människan och på kultur, som komplexa helheter, under ständig tillblivelse. Men det är inte något jag skulle hävda är sant, det är ett verktyg att tänka med hjälp av. Varken mer eller mindre. Och som alla andra verktyg har det sina för- och nackdelar. Finns ingen anledning att förneka det.

Det förhållningssätt som jag valt till de verktyg jag använder i min forskning och som jag presenterar här, det är hämtat från tänkare som Nietzsche, Foucault och Deleuze. Det som jag finner mest befriande med deras arbeten är deras bejakande av rörelse även i det egna tänkandet. Deras fokus på det som fungerar. Alla tre anser att det inte finns någon mening i att kritisera, att förgöra och påpeka fel. Det finns alltså ingen enda, rätt tolkning av deras texter. Bara olika sätt att använda dem (kan inte låta bli att dela med mig av en underbar avhandling som finns på nätet och som visar på vad man kan göra med, bland annat, Deleuze, om man bara vågar). Denna befriande inställning till de egna texterna gör att man vågar ge sig i kast med dem, även om det ofta är svårt. Man kan göra det i trygg förvissning om att, finner man inget som fungerar där, ja då kan man släppa taget och söka sig vidare.

Synd därför, tycker jag att det finns de som anser det vara mödan värt att kritisera tankarna. Betänk att det är verktyg, inte sanningar. Det är verktyg som man inte behöver jobba med, om man inte tycker de är användbara. Ingen är tvingad. Ändå finns det etablerade forskare som använder den makt och det inflytande de har skaffat sig i och genom att meritera sig akademiskt till att försöka ta äran av verktygsmakare som Ken Wilber.

Tänker här och nu på, Sven Ove Hansson (Professor i filosofi vid KTH), som 2003 skrev en nedgörande recension av Wilbers bok. Och han valde att läsa den på sitt sätt, utan att redogöra för detta. Hans sätt presenteras som det rätta, det enda rätta. Hansson representerar sanningen, och utan att framföra ett enda argument för den ståndpunkt han förfäktar diskrediterar han Wilber. Hansson erhåller därmed, får man förmoda, gillande och upskattning från sina meningsfränder. Men frågan man kan och bör ställa sig är, på vilket sätt för Hanssons avfärdande av Wilber världen framåt?

Inte en milimeter skulle jag vilja säga. Vad Hansson och många, många andra, gör när de kritiserar (istället för att granska kritiskt, vilket är något helt annat) är att putsa monumentet över sin egen storhet. Det leder inte till något annat än till, möjligen ökad respekt från de redan beundrande. Kritik är destruktivt.

Kritiskt tänkande däremot, det är konstruktivt. Så länge kritik framförs i en intresserad samtalsanda så för det världen framåt. Därför avslutar jag detta inlägg med att säga som så att, granska gärna det jag skriver kritiskt. Jag är tacksam för alla påpekanden om fel och brister i det jag skriver. Men kritisera inte. Samtala med mig. På det sättet når vi båda längre än var och en för sig.

Samtala är en form av ömsesidigt blivande.

Lugnande besked från kärnkraftsexperterna. Bra eller dåligt?

Ambitionen med Flyktlinjer är som jag skrivit tidigare att inte driva någon egen linje, vilket så klart är lätt att säga men svårt att leva upp till. Men genom att vara öppen med att det är ambitionen är det min förhoppning att läsaren hjälper mig att se var jag brister i mitt självpåtagna uppdrag. Här drivs inte poltik, här utövas kritiskt tänkande, inom ramen för samtal.


Den linje jag vill driva här, det jag vill visa på med Flyktlinjer, är behovet av kritiskt tänkande. Och i dagens GP finner jag ett nästan väl enkelt mål att skjuta på. Det är dagens debattartikel, författad av: Janne Wallenius (Professor i reaktorfysik vid KTH) och Christian Ekberg (Professor i kärnkemi vid Chalmers). I korthet går artikeln ut på att man vill gjuta olja på vågorna av oro för kärnkraften som nu svallar högre än någonsin. Detta gör man genom att förklara för en förmodat okunnig allmänhet, att det som händer i Japan, det är inte speciellt farligt. Hur det är med den saken, vill jag påpeka, har jag ingen aning om. Men tillfället man väljer för att tala om detta, och brasklappen som bifogas om att man inte har den information man skulle önska sig, är skäl nog att höja den kritiska vaksamheten.

Och höjd kritisk vaksamhet, hos allmänheten, det är det enda medlet som finns för att skapa och upprätthålla långsiktig hållbarhet. Vad jag ser är två experter, som lever av och som gjort sig en karriär på kärnkraft, som försöker lugna oss andra, vi som inte vet vad som händer i Japan och i de utsatta kärnkraftverken, egentligen. Om det de säger är med sanningen överrensstämmande eller inte, det vet jag inte, men experterna säger själva att de saknar information. Därför bör det som sägs tas emot med största skepsis.

En kritisk granskning av vad som sägs kan ta fasta på många olika saker, beroende på vad man vill uppnå. Jag har inga kunskaper på deras expertområde, därför kan jag inte ifrågasätta några tekniska detaljer i debattartikeln (och jag finner heller ingen anledning att kritisera något sådant). Men jag är intresserad av makt, och av experter som fenomen, och om det finns mycket viktigt att reflektera över. Kunskap är makt brukar man säga, men det stämmer bara om man sätter kunskapen i samband med det sammanhang där den används. Och här, där kunskap delvis saknas, blir det omvända förhållandet mer adekvat. Makt är kunskap.

Två professorer, från två ansedda universitet och med dokumenterade kunskaper inom området kärnkraft, vill lugna befolkningen i Sverige. Ädelt, kan tyckas. Men om man stannar upp lite och tänker på vad de säger, och kopplar ihop det med vem de är, då blir bilden en annan. Debattartikeln avslutas med följande ord:
När beslut skall tas om hur de äldsta reaktorerna i Oskarshamn och Ringhals skall ersättas, skulle svaret kunna bli nya kärnkraftverk med inbyggda passiva säkerhetsmekanismer för kylning av restvärme.
Detta är vad man vill få sagt, det är budskapet i debattartikeln. Textens och resonemangets mål är att landa där, i slutsatsen att händelserna i Japan har lärt oss (fast det visste man redan innan på Chalmers och KTH, och i Sverige) hur man inte ska göra. Författarna vill visa att lösningen redan är på väg. Om tvår tre år finns världens säkraste kärnkraftverk, ett resultat av samma forskning som Wallenius och Ekberg bedriver, i Kina.

Kärnkraften är inte farlig, det är vad som sägs. Men vänta lite. Dagens kärnkraft, den som finns och som verkar i tusentals reaktorer över hela jorden, den är alltså fortfarande osäker. Först om två tre år kommer de första säkra kärnkraftverken att byggas. Som alla vet är det inte gratis att bygga kärnkraftverk, och även om omställningen går snabbt så kommer det att ta väldigt lång tid innan den är genomförd över hela linjen, vilket dessutom förutsätter att Wallenius och Ekbergs forskningsresultat erkänns som standard, vilket återstår att se. Experter brukar vilja framhålla just sin lösning och det är svårt att utifrån artikeln se om det finns alternativa synpunkter på hur ett säkert kärnkraftverk ska byggas.

Frågan jag vill resa är: Har det någonsin byggts ett osäkert kärnkraftverk? Skulle inte tro det, och då ställs experternas uttalanden i ett något annat ljus. Vad är det som säger att kärnkraften nu är säker? Säkrare, visst. Självklart! Men varför skall vi lita på experterna nu, om de uppenbarligen har haft fel förut? Det är paradoxen med att lita på experter. Om och när dessa nya säkra kärnkraftverk eventuellt kommer att byggas, då har de flesta av de experter som konstruerade verken gått i pension. Och frågan om avfallet, som inte nämns med ett ord i artikeln, det kommer att finnas kvar oavsett, i tusentals år.

Att tala om säkerhet och kärnkraft i samma mening, det är att gå väldigt långt utanför sitt expertområde. Reaktorfysik och Kärnkemi. Det är vad Wallenius och Ekberg är duktiga på, och arbetet med att meritera sig inom dessa områden har med säkerhet inneburit att forskarna skaffat sig stora kunskaper även inom angränsande områden. Finns ingen anledning att tvivla på det, men här uttalar de sig om saker som varken de eller någon annan vet något om.

Framtiden, den finns inte. Den skapas, i och genom världens icke-linjära framskridande. Om 200 år, vem har makten i Sverige då? Vilka ideologier styr? Betänk att det som händer i Afrika just nu kom som en överraskning för de allra flesta, och det finns hur många exempel som helst på andra händelser som slagit ner i världssamfundet som en blixt från en klar himmel. Det är det enda vi vet, att vi inte kan veta. Det är det enda jag som expert inom området kultur vågar uttala mig säkert om!

Slutligen, Wallenius och Ekberg är som sagt professorer. Och som sådan har de satsat en ansenlig del av sina liv på att bygga sig en karriär inom det område de nu uttalar sig. Att de skulle komma fram till någon annan slutsats än att det de sysslat med under så många år, det som de bokstavligen lever av, skulle vara annat än säkert. Det skulle inte vara något annat än en sensation. Självklart blir deras slutsats att kärnkraften är säker och att vi bör satsa på den även i fortsättningen. Och lika självklart känner de sig hotade av den växande opinionen mot kärnkraft, för det skulle kunna innebära att utsikterna för att erhålla framtida forskningsmedel minskar. Glöm aldrig det, att forskare också är människor. Även forskare behöver tak över huvudet, mat på bordet och en dräglig tillvaro. Och den betalas i detta fall av bibehållna forskningsmedel, inom området kärnkraft. Av omsorg för vem uttalar sig experterna?

Även jag är forskare, och även jag lever delvis på forskningsmedel (men jag undervisar också), men det som skiljer mig och min forskning från Wallenius och Ekberg, det är att jag skulle aldrig försätta mig i den situation som de gör. Jag skulle aldrig uttala mig med sådan säkerhet om något så pass osäkert som framtiden.

Om jag skulle skriva en debattartikel, då skulle den handla om betydelsen av ökad förmåga hos allmänheten till kritiskt tänkande. Jag skulle skriva om vikten av att se den typen av samband som jag här velat peka på. Det ser jag som den viktigaste lärdomen vi, som mänsklighet betraktad, kan dra av händelserna i Japan. Och det behövs varken mer eller minde information än vad vi redan har för att hävda det, med bestämdhet!

Innan mer pengar läggs på kärnkraftsforskning, och innan några som helst beslut tas om nya reaktorer, bör problemet med den generella förmågan till kritiskt tänkande ses över. Och det snabbt, för när det dyker upp program på TVn där man blandar ihop intelligens med kunskaper (på en femteklassares nivå), då är vi ute på ett sluttande plan. Och på sådan bör man som sagt inte bygga några kärnkraftverk!

Vakna Sverige. Lyssna gärna på experter. Men, framförallt, tänk själv, tänk kritiskt!

lördag 19 mars 2011

Verbalisera världen. Viktigt!

Söker man på nätet efter betydelsen av ordet verbalisera kan man följande förklaring: ”uttrycka i ord, ge ord åt, klä i ord, säga.” Det verkar råda konsensus om att verbalisera handlar om att sätta ord på något, oftast en känsla eller en handling. Tyst kunskap brukar man tala om något som är svårt att verbalisera. Kan inte riktigt sluta tänka på detta, och jag ska därför försöka sätta ord på tankarna jag bär på.

Att sätta ord på tankar, att det går att säga så utan att stöta på patrull visar hur vårt tänkande fungerar. Det visar att vi omedvetet delar upp världen i subjekt och objekt. Och det, lär oss bland annat Gilles Deleuze, är ett problem. Problemet är att världen delas upp i en passiv och en aktiv del, vilket får vittgående konsekvenser. Genom att tänkandet präglas av de logiker som det är organiserat kring kommer denna egenskap att få konsekvenser långt utanför språket.

Aktiv: man, Passiv: kvinna. Natur: passiv, Kultur: aktiv. Så där kan man hålla på. Världen är fylld av dikotomier. Inte för att det är en naturlag, utan för att språket riktar blicken åt det hållet. Språkets struktur förmedlar den uppfattningen till oss, och när vi använder språket för att iaktta och förstå världen är detta vad vi får på köpet. Dikotomier. Och med dikotomierna följer hierarkier. Manlighet är överordnat kvinnlighet, kultur är överordnat natur liksom aktivitet är mer värd och idealiserat än passivitet.

Verb må vara ett ord, men det jag vill peka på är att det också är handling. Att verbalisera är att göra något, en aktiv handling. Det stämmer alltså inte att det bara handlar om att sätta ord på något. Att verbalisera är något i kraft av sig själv. Och detta är något som Deleuze skriver mycket om, det löper som en röd tråd genom hela hans författarskap. Vad vi kan lära är det olyckliga i uppdelandet av världen i olika nivåer, i ett utanför och ett innanför. Om vi utgår från att det först finns en värld av objekt, och att dessa sedan sätts ord på. Om det är så vi ser på världen, då har vi delat upp den i original och kopior, och originalet är det som ska kläs i ord.

Representationer blir vad vi rör oss med om vi tänker så. Men det är som att gå över ån för att hämta vatten. Och att undersöka representationer är som att ägna mer uppmärksamhet åt skuggorna som personen vi är intresserad av, än personen själv. Glöm representationerna, sluta verbalisera. Handla, och lär dig se handlingar och resultat av handlingar. Då får man ett mycket bättre verktyg att förstå världen med hjälp av.

Språka är ett verb, en handling. Och som jag skrev tidigare i veckan, människa är ett verb, karakteriserat av en speciell typ av handlingar. Man är en handling, inte ett biologiskt faktum. Liksom kvinna. Ser vi på världen på det sättet blir det lättare att skaffa sig en uppfattning om vad man kan och bör göra för att arbeta med olika typer av problem.

Det vore ett mycket bättre sätt att verbalisera världen. Alltså inte sätta ord på den, utan att överge substantiven helt och hållet. Substantiven leder tanken fel, och de är överflödiga. Vi klarar oss bättre utan substantiv, för även ett ting som en stol är et verb. Stol är ett sammanhållet fenomen. En stol är det i världen som uppför sig som en stol, över tid. En sten är något som antagit och som ihärdigt antar karaktären av just sten. Vi vet att stolar och stenar består av molekyler, och att både stolen och stenen, om bara tillräckligt mycket tid får gå, kommer att upphöra att vara stolar och stenar. Allt rör sig, allt blir ständigt till. Inget är. Därför klarar vi oss utan substantiv!

När väl människa accepterats som ett verb öppnar sig en hel massa möjligheter. Om vi lär oss se världen genom en sådan prisma, om tillräckligt många anammar ett sådant perspektiv, kommer nya lösningar på gamla problem att realiseras. Liksom nya problem så klart, för det finns inga universallösningar, men det blir en senare fråga.

Att människa blir med ett sådant perspektiv en handling möjligt att undersöka. Hur är den möjlig, vilka är människoblivandets betingelser? Vilka konsekvenser ger olika manifestationer av verbet upphov till? Ser man på frågan på detta sätt blir det möjligt att också undersöka alternativa sätt att människa.

Makt är också ett verb. Makt är ett resultat av handling, inget någon har. Makt uppstår i mellanrum. Att människa får som konsekvens att maktordningar skapas och upprätthålls, och om vi betraktar det som ett verb istället för som ett substantiv ökar handlingsberedskapen betydligt.

Passivitet är också en handling, ett verb. Det är något man gör, inget man är. Handling igen! Det finns bara handling.

Tillblivelse, det är vad som kännetecknar världen.