fredag 4 februari 2011

Det finns inga enkla lösningar, ändå är det inte svårt

Enkla lösningar. Överallt ser vi dem. (En snabb titt i dagens tidningar ger följande exempel, som på ett eller annat sätt är ett uttryck för tron på enkla lösningar: här och här). Alltid lika lockande, pockande på uppmärksamhet. Och gång på gång faller vi för dem, alla. Utan undantag! Kring det vill jag reflektera lite, och även fortsätta lite på tankarna från igår, om multipliciteter.

Effekterna av tron på att det finns något sådant som en enkel lösning på komplexa problem finns överallt, det gäller bara att öppna ögonen. Ställa in fokus, koppla på det kritiska tänkandet. Idag till exempel, på väg till jobbet, råkade jag ut för ett dörrfel på pendeltåget. Denna lilla detalj gjorde att närmare 100 resenärer kom sent till sina jobb i Trollhättan. Hade man gjort sig medveten om vad som verkligen krävs för att, inte bara starta utan även, och framförallt, upprätthålla trafiksystemet, då hade detta aldrig hänt. Men nu är det inte så. Det är inte så man tänker. Man planerar för normaltillstånd, och då ser det ut som att underhåll är en post som i den ekonomiska effektivitetens namn kan minskas. Resultatet är att enkla fel (allt för ofta) ger upphov till stora problem. Tänk om man resonerade så inom flyget?!

Att jämföra olika trafiksystem för att se hur man resonerar, vad man prioriterar och hur man arbetar. Det är ett sätt att använda sin kritiska förmåga, för att förstå. Och här finns en viktig och avgörande skillnad! Att kritisera utan att samtidigt försöka förstå, det är ett annat exempel på enkel lösning. Det är hur lätt som helst att kritisera SJ och Västtrafik, men utan förståelse faller kritiken. Att bara vara kritisk löser inga problem! Men att ídentifiera samband och att göra adekvata och belysande jämförelser som ökar förståelsen för grundproblemet, det är en väg som leder framåt. Och gör man det, jämför man tågtrafiken med flygtrafiken då finner man en central skillnad.

Inom flyget finns överhuvudtaget inga som helst utrymmen för slarv. Ett haveri där det leder obönhörligen till katastrof. Därför underhåller man sina plan och man har marginaler (även om dessa håller på att minskas i och med lågprisflygens uppdykande på marknaden), vilket gör att det trafiksystemet är långsiktigt hållbart. Åtminstone utifrån ett kortare, resenärorienterat perspektiv. Men även flyget är ett typexempel på enkel lösning. Jakten på tidsvinster gör att allt fler väljer flyget, vilket ur miljösynpunkt är långt ifrån långsiktigt hållbart.

Vad jag vill peka på är att det finns vissa saker som inte går att komma undan. Vissa lagar som inte går att bryta, hur mycket man än vill och önskar att så vore möjligt. Och det är först när man stöter på dessa gränser som man upptäcker dem.

Ett exempel som ligger nära till hands att reflektera över är människokroppen. Om den vet vi, vad gäller funktion och basal uppbyggnad, att den inte har förändrats nämnvärt på de senaste 10000 åren. Genetiskt har mycket lite hänt sedan stenåldern. Kulturellt har det hänt oerhört mycket. Men fortfarande behöver människokroppen ett visst antal timmar sömn, en bestämd mängd näring, värme och trygghet, för att kunna fungera över tid. Det kan inga önskningar i världen ändra på. Ändå är det precis vad man gång på gång försöker göra. Hela tiden dyker det upp nya exempel på tankar som utmanar gränserna för den mänskliga biologin.

Utbildningspolitiken är ett exempel. Den måste effektiviseras, sägs det. Men vem är det som kräver det? Är det enskilda individer, eller är det en ekonomisk logik? Det är ett annat exempel på kritisk tänkande, kombinerat med en önskan om förståelse för vilka drivkrafter som styr skeendet. Jag har ingen lösning på det problemet, men så länge man inte väger in basalt mänskliga behov och begränsningar i kalkylen, så länge man inte räknar med marginaler och tar hänsyn till det oväntat, ovänade. Ja, då kommer man inte att hitta en långsikigt hållbara lösning!

Exemplen ovan är bara några, på att visionerna inte är i harmoni med långsiktig hållbarhet. Exempel på hur det virtuellas tryck på det reella är starkt. Men det går att förändra. Om bara tillräckligt många inser sambanden, och aktivt agerar på andra sätt.

Samhället är som sagt en multiplicitet. Ett sammanhållet fenomen, bestående av såväl, reellt, materiella aspekter och komponenter som immateriellt, virtuella. Och det är i den icke-linjärt, maskiniska process som samspelet mellan delarna ger upphov till, som samhället kontinuerligt frambringas. På gott och ont. Vad man än tycker och tänker om detta är det ett faktum som inte går att sopa under mattan. Det går inte att komma förbi denna fundamentala förutsättning för socialt liv.

Tron på enkla lösningar ger konstant upphov till felslut, och dessa får vi leva med. Oavsett och vi var för eller emot besluten när de togs, oavsett om vi gillade dem eller ej får vi alla leva med konsekvenserna av dem. Det är dags att inse det! Dags att använda det kritiska tänkandet. Hög tid att sluta lyssna på dem som talar om för oss att det går att äta kakan, och samtidigt ha den kvar. Det är omöjligt!

Det finns inga enkla lösningar. Det gör inte det! Men det finns hopp. För även om det inte på något sätt är enkelt, behövs bara insikt om förutsättningarna (och den är enkel att skaffa sig), en kollektiv vilja att göra något åt problemen, och tid samt tålamod. Lätt att säga, men svårt att genomföra i stor skala.

Vad jag vill peka på är att hindren för långsiktig hållbarhet inte finns i det reala, de finns i det virtuella. Tänk på Berlinmuren, det var ett reellt faktum under en stor del av 1900-talet. En betongmur som handfast delade Europas befolkning. Men så fort tillräckligt många bortsåg från hindret, så fort tillräckligt många slutade acceptera dess fysiska existens, så fort den inte hade virtuell bärighet, så fort gick det att bli av med den. Insikten man bör medvetandegöra här är att Berlinmuren mycket mer bestod av tankar än av betong.

Så enkelt var det, är det, att ändra på även den mest handfasta struktur. Egentligen! Det är emellertid ingen enkel lösning. Bara ett utpekande av vilka möjligheter som finns. Ett resultat av kritiskt tänkande, i kombination med en önskan om att förstå.

För att få reellt existerande långsikigt hållbara system behöver vi tänka långsiktigt, inte lättsiktigt!

5 kommentarer:

Bent sa...

Jag håller med om att media/samhället förmedlar en snabb lösning på mångt och mycket utan att reflektera på om det verkligen är en lösning. Det fungerar inte så, som du skriver.

Inom utbildning så ser jag en fara i ekonomiseringen. Det verkar vara mer fokus på kostnader per individ än på resultat för individen(min personliga reflektion).

Jag anser att sparivern inom olika sektorer kommer obönhörligen slå tillbaka eftersom vi helt enkelt slimmar ner service och organisationer så långt att de inte kommer att fungera längre. Det lyfts fram farhågor gällande lågbudgetflyg då de inte borde klara av att ha samma höga servicenivå på sina plan utifrån kostnaderna som det innebär. (Från en föreläsning i Human Factors).

Det är intressanta tankar du för fram.

Eddy sa...

Håller med Bent, det är en brännande aktuell och mycket viktig fråga. Har just bloggat vidare kring ämnet, med utgångspunkt i en artikel i Svenska Dagnbladet om interaktivitet. Det är en tendens som ligger nära ekonomiseringen, och som tillsammans med den riskerar att spä på problemen.

När det gäller lågprisflygen är jag också orolig, men den dagen det (och låt oss hoppas att det inte händer) skulle visa sig att det går ut över säkerheten, och om det skulle inträffa en katastrof, då skulle det innebära att problemet korrigerar sig självt. Flygindustrin lever på säkerhet, och det gör den funktionell och trygg (om än miljövidrig), vilket inte alls tågen ¨gör på samma sätt. De må vara miljömäsigt hållbart, men man håller sig i ekonomiseringens namn med alldeles för små marginaler.

Johan sa...

Det är intressanta saker ni reflekterar över. Och jag håller med dig Bent, att slimmade organisationer pga sparivern slår tillbaka mot alla till slut. Vilket gör att jag knyter ann, till det uppslag av tema jag ville att Eddy skulle ta upp. Det temat skulle vara "tidens tyranni" vilket en stor del av världen förbundit sig till att "tid är pengar".

Dock undrar jag om det blir rätt att kalla detta Human Factors. Nu vet jag att du menade att det ingick i programmet med samma namn. Emellertid om man funderar på det, hur ekonomiska system byggs upp och hur mänskligheten konstruerar både sig själva och förhållandet och användning av tingen. Kan man väl säga att detta snarare blir ett självorganiserat system som borde kallas "Inhuman factors".

För klarar man inte av den kultur de bygger på exempelvis av sjukdom, ifrågasättande blir man genast en bråkstake i lojalitetens ögon. Därför blir det extra viktigt med kontrollsystem som kontrollerar och kriminaliserar andra tankegångar. För ur detta system och som bråkstaken redan insett, föds och blir efterföljderna sjukdomar, arbetslöshet och fattigdom. Vilket i sin tur leder till kriminalitet och drogmissbruk, för en del. Detta leder sedan till fler coacher för jobb och praktikanskaffningar. Fler behov av advokater, läkare, psykologer som dessutom ska högavlönas. Samtidigt behövs fler utbildas för omhändertagande såsom under och sjuksköterskor, socialarbetare som lågavlönas pga feminina konstruktioner och normbildningar, traditionellt sett.

De som följer de gamla normbildningarna och inte ifrågasätter dess konsekvenser får positiva förstärkningar. Såsom(bonusar, nya fina titlar, och stora ekonomiska uppsving). En del av dessa blir därför bärare av den konsument och produktionskultur som vuxit fram och reproducerar mönster som blir förödande för hela jordklotet och människans existensberättigande. Då mänskligheten måste förbruka mer än den kan ge tillbaka och jorden har att ge. Och för att orka med dessa inhumana villkor börjar många människor att bruka lyckopiller, narkotika, tobak, mat och alkohol.

Därför börjar enligt mig människor som hamnat i arbetslöshet och fattigdom att bilda egna vi och dom perspektiv. Vilket jag tror är en av anledningarna till rasismens framfart. Och istället för att samverka mellan forskarinstitutionerna så bygger man upp hierarkier där man bara undersöker och slår vakt om sitt område. Därför tror jag och hoppas på kulturvetenskapen, som en dörröppnare för dessa vattentäta skott. Vilka konstrueras mellan olika professioner samt alla social kategorier såsom kön, etnicitet, funktionshinder,klass,sexualitet mm.

Om vi bara öppnar upp ögonen för dessa kulturbildningar och börjar kritisk granska våra egna kulturella uppfattningar och dess sociala konstruktioner. Tror jag att vi har en chans till att rädda mänskligheten och vår jord.

Väldig förenklad bild av ett komplext problem, men som lätt skulle kunna bli en möjlighet istället.

Så min slutsats får bli. Nu har vi ju prövat ett sätt under längre tid. Vilket inte leder till någon hållbar utveckling. Varför inte pröva detta istället, möjligen kanske det skulle vara en bättre lösning. Om vi börja samtala medvetandegöra för varandra av vår världsuppfattning samt sluta och lägga all skuld på den enskilde individen. Då kanske det finns hopp trots allt.

Eddy sa...

Kul att läsa Johan! Och jag skissar på en bloggpost i ämnet. Återkommer (om intet oförusett inträffar) imorgon, på temat tid, ekonomi och självorganisering. Ett viktigt ämne som kräver eftertanke!

På återhörande alltså!

Anonym sa...

Jag har funderat en hel del på Johans benämning "InHuman Factors" som en beskrivande variant av arbetsmarknaden och efter en del vridande och vändande av ursprungsbetydelsen av "Human Factors" så måste jag skriva att den, för mig, känns klockren när det gäller individen i arbetsmarknaden. Det hade varit intressant och spinna vidare på den benämningen för det kräver nog en helt annan syn på individen i organisationen. Jag tolkar det som att det är det du beskriver i ditt inlägg och det är intressant för jag har mycket samma funderingar men utifrån arbets- och organisationspsykologin och numera "InHuman Factors" :-)

Tack!

Bent
I övrig håller jag med