onsdag 5 januari 2011

Några ord om uppdraget, och om motstånd

Just detta att samtala känns väldigt viktigt, inte minst i dessa dagar. Och att samtala om och reflektera över mitt arbete får mig att se på det med nya ögon. Det har även fördjupat insikten om hur styrd alla är av de sammanhang man är satt att verka inom. Även den som har en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande styrs så klart av sammanhangen, och dessa består av så oändligt mycket mer än bara människor. Ett universitet är bara till väldigt liten del uppbyggt av människor. Det är ett faktum som väldigt ofta glöms bort, eller ignoreras. Därför är det oerhört viktigt att betrakta världen som en uppsättning platser under ständig tillblivelse, och framförallt att även beakta materialiteten och teknologierna som platserna byggs upp av. Det är hela sammanhanget som ger upphov till konsekvenser, snarare än människor som gör bestämda saker. Spridandet av denna insikt ser jag som viktig i denna blogg.

På samma sätt som en väl fungerande konversation eller ett givande samtal ger upphov till ny mening och betydelse i mellanrummen, är det med universitetet, som sammanhang betraktat. Det är helheten som ger upphov till konsekvenser. Och i den processen spelar berättelser och tankemodeller eller begrepp en helt central roll för utfallet. Det är också vad Deleuze och Guattari hävdar i sin sista bok What is philosophy? Vår uppgift som utövare av vetenskap kan och får därför inte reduceras till att presentera evidensbaserade Matters of fact för omgivningen.

Kulturvetarens uppgift är viktig och får inte slarvas bort. Vi har ansvar för att visa dels hur berättelser påverkar oss, dels analysera vilka berättelser som finns där ute, dels (och kanske viktigast av allt) definiera nya, alternativa berättelser som kan användas i arbetet med att förstå världen. Här kommer jag osökt att tänka på en intressant artikel av Bruno Latour, som kan fungera som inspiration What is the style of Matters of Concern? Den rekommenderas varmt!

Tyvärr känner jag mig provocerad av den ovilja till förändring som jag möter lite för ofta på universitet och högskolor. Den rådande uppfattningen verkar vara att förändring alltid är av ondo. Och den tanken omhuldas paradoxalt nog även av vetenskapsmän som själva ser som progressiva och kritiskt ifrågasättande!?

Hur kan det komma sig, undrar jag? Och vad kan vi göra för att motverka detta? Det är viktiga teman för kommande samtal, här.

Inga kommentarer: